En kärleksförklaring - Eller åtminstone ett försök till att förklara en kärlek

Vi ligger i fosterställning vända mot varandra. Panna mot panna. Hand i hand. Sådan son, sådan mor. Du sover. Och jag tänker att här vill jag vara resten av mitt liv. Här och nu vill jag stanna tiden. Bevara din litenhet så länge som det bara går. Livet är en kamp mot klockan. Mot tiden. Det har jag verkligen blivit varse sedan du kom till världen. Idag har jag en uppgift och det är du. Förut hade jag tusen. Det är märkligt men nu kan jag inte komma ihåg en enda av dem. Inte ens om jag verkligen försöker. Jag gav dig livet heter det väl egentligen. Men jag undrar om det inte var precis tvärtom. Jag älskar att vara din mamma. Jag älskar att leka med dig. Jag älskar att studera dig när du sover. Men jag saknar dig alltid när du gör det.
 
Jag måste erkänna att jag var lite rädd för dig när du låg där i min mage. Först som en liten fladdrande silverfisk, sedan som en liten marsvinsbebis. Vid det tredje ultraljudet, när dina ben ständigt flög upp i vädret och du vägrade ta ner dem. Då insåg jag att du var min unge. Min pojk. Härligt och läskigt på en och samma gång. Och du bara fortsatte att växa därinne, till en egen liten person. Det skrämde mig att inte veta hur något skulle bli med dig på utsidan. Kontrollmänniska, jag? Inte då. Tänk om jag bara hade vetat då. Hur fantastisk du är. Hur lätt det är att vara din mamma. Jag läser dig som en öppen bok. Det gjorde jag väldigt tidigt. Jag hoppas att du kommer att göra detsamma med mig om några år. Det här är förresten bara några tankar jag har en sen fredagkväll när du ligger där i mitten av vår säng. Och jag som aldrig skulle bli en av dom. En av dom som hade bebisen i sängen. Inte hela nätterna iallafall. Och inte vid snart 8 månaders ålder. Allting blir inte alltid som man bestämt sig för på förhand. Trots att man är en kontrollmänniska. Perspektiv. Man får det på köpet när bebisen tittar ut. Och magkänslan har aldrig varit så tillförlitlig som nu när du är här. Du kommer att få sova i vår säng så länge du vill och så länge det gör dig trygg. Jag vet att det gör mig väldigt trygg att ha dig mellan oss. Att få stänga dörren till världen utanför en stund. Då känns det nästintill som det gjorde de allra första dagarna och veckorna med dig. Som om hela världen stannar upp och går i saktaste slowmotion. Man kan inte fatta att det finns en vardag utanför våra väggar som rullar på. Stressar på. Jobba. Äta. Sova. Osv. Hallå! Stoppa pressarna! Vi har fått en bebis! Vad annat spelar överhuvudtaget någon roll? Med risk för att låta som en klyscha så skriver jag det ändå. Livet har varit en dröm sedan du kom. Som en stor fet tuggummibubbla med jordgubbsdoft. Och jag som aldrig skulle bli en sån mamma som snackar rosa bubblor. Men så har livet varit. Så ÄR livet nu.
 
Klart jag är trött. Vem blir inte det av att inte fått sova en hel natt utan avbrott på 8 månader. Klart att jag är grinig ibland. Det är du också min lille vän. Klart att det känts hopplöst när du inte velat somna. När du varit tröstlös. Men hallå. Man glömmer det där. Det är sant. Och det är ju faktiskt så att allt du ger mig varje dag, hela tiden. All din kärlek. Det väger upp den där tillfälliga grinigheten med hästlängder. Och till slut har allt det som för stunden upplevts som aj-och-blä-och-nu-skiter-jag-i-det-här helt plötsligt omvandlats till en fis i rymden. Bokstavligt talat. Men så var det ju det där med perspektiv igen. Jag känner mig sjukt rik på det sedan du kom.
 
Herregud Love. Det finns ingenting i mitt liv eller i den här världen som jag är säker på förutom en sak. Och det är att jag kommer att älska dig så mycket. Så alltid. Så för evigt. Och det känns så himla skönt.
För jag behöver inte veta något mer. Jag behöver bara ligga här. Bredvid dig. Känna hur din lilla hand söker sig till min. Höra hur du andas. Se på dig när du sover. Minime. Och snart somnar jag också.
Vad jag egentligen vill säga är helt enkelt tack för förtroendet.
Tack för att du gav mig livet. Det väsentliga.
Tack för att jag får vara din mamma.
Älskade, älskade onge.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0