Första mötet

Flyttgubbarna har hållt på hela dagen, sedan tidig morgon. Kånkat och burit. Pustat och svurit så högt att det ekat i trapphuset. Hissen har såklart varit upptagen. Hela dagen. Så några resor har det inte blivit.
 
Nu är det kväll och tyst. Pojken är på sitt rum. Han har dörren stängd. Det har han alltid. Vem det är som han vill stänga ute vet han egentligen inte. Han är ju i princip alltid ensam hemma. Och han har ingen störig lillebror eller klängig lillasyster som hänger i dörrhandtaget. Det har inte blivit några syskon. Pojken kan fortfarande sakna det fastän han är ganska stor nu. När han var liten, en sådär 5-6 år, brukade han alltid önska sig en lillebror i julklapp eller till sin födelsedag.
 
Men mamma skrattade alltid bort det. 
 - Det går inte bara att önska sig ett barn på det där viset förstår du väl!
 
Nej, det kunde inte pojken förstå. Inte när han var så liten. En jul hade han frågat om han inte kunde få en hundvalp åtminstone. Men då svarade mamma att det går inte eftersom pappa är allergisk. Vad det betydde hade han ingen aning om och när han gått till pappa för att få svar så hade pappa bara gett mamma en lång blick och därefter mumlat något obegripligt och sänkt ner huvudet i tidningen igen. Och efter några år gav pojken upp. Han slutade att önska.
 
Charlie, den nyinflyttade pojken ovanpå, har en storebror. Undrar om dom bråkar mycket, tänker pojken. Kanske har Charlie en schysst brorsa som låter honom vara med, även när han har sina coola kompisar på besök. Pojken är övertygad om att Charlies storebror är cool. Kanske lite farlig också. Lite sådär rebellisk eller vad heter. Han har långt hår och gungar lagom avslappnat när han går. Pojken har studerat honom från sitt fönster tidigare idag när han hjälpte till med flyttlådorna.
 
Mamma säger att pojkar inte ska ha långt hår. Det passar sig inte. 
- Varför inte? undrar pojken. Mamma som blev smått ställd hade svarat, - För det gör inte det. Pojkar har kort hår och flickor kan ha långt. Så är det bara.
 
Men pojken lyssnar inte på mamma. Det var ganska längesen han slutade med det. Det blir lätt så om man jämt och ständigt får ett nej - blir bortviftad - idiotförklarad - skrattad åt och förminskad när man undrar över små och stora saker här i världen. Än en gång stänger han öronen när mamma pratar och bestämmer sig för att det är coolt med långt hår. Även på killar. Bland det coolaste som finns faktiskt.
 
Efter att ha funderat hela kvällen bestämmer sig pojken nästa morgon för att gå upp och ringa på hos den nyinflyttade familjen. Kanske är Charlie också ensam nu på sommarlovet. Förmodligen inte. Förmodligen har han massor av kompisar att hitta på grejer med men det är ju fortfarande tidig morgon. Kanske har Charlie inga planer för dagen än. Kanske hinner pojken först.
 
Kanske.
 
 - Vem sjutton är det som ringer på dörren innan 9 på morgonen?! Gumman du kan väl öppna! ropar Charlies mamma från badrummet.
 
Charlie som fortfarande ligger kvar och morgnar sig i sängen gäspar lite lätt, stiger upp och går med tunga steg mot dörren. Hon stryker bort de envisaste lockarna från ansiktet och kikar med ena ögat i nyckelhålet. Utanför står en pojke med stora ögon i hennes egen ålder och biter på naglarna.
 
Charlie öppnar dörren och möter en till synes förvånad blick.
 
- Hallå! Jag heter Leo, säger pojken lite för fort. Aningen nervöst.
- Jag bor i lägenheten under dig.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0