Att vara eller inte vara gravid - 1 år senare
Idag är Love alltså fem månader. Firanden och milstolpar av olika slag gör mig alltid nostalgisk. Jag behöver inte ens gå särskilt långt tillbaka i tiden för att känna så. Idag har jag tänkt mycket på det inlägget som jag gjorde för ca 1 år sedan då jag var gravid i tredje månaden. Då allt kändes hopplöst, förväntansfullt, skitjobbigt, läskigt, fantastiskt och härligt på en och samma gång. Med facit i hand och nu när det gått lite tid och jag har hunnit smälta allt och fundera så vet jag att min väldiga förlossningsskräck spelade viss roll i att jag inte kunde njuta till fullo av min graviditet. Det blev bättre ju längre jag gick men jag var aldrig riktigt och till 100 % bekväm i rollen som gravid. Kanske var det därför jag gick maxtid (42 v + 4 dgr) och kanske var det därför det blev akut kejsarsnitt till slut. Jag vet inte men jag tror att hjärnan spelar mer roll än vad vi kanske har vetenskapliga bevis för i frågor som denna. Trots profylaxkurser och en oändlig massa litteratur i ämnet så ville jag ju aldrig föda vaginalt egentligen. Jag jobbade på att förlika mig med situationen men jag tror inte att jag någonsin riktigt accepterade eller kom tillfreds med att utfallet skulle bli så. Och jag fick ju mitt kejsarsnitt till slut. En helt fantastisk upplevelse som jag till 100% och vilken dag som helst skulle vilja vara med om igen om vi får ett syskon till Love. Förhoppningsvis blir jag erbjuden ett planerat snitt då. Kan tycka att det är det minsta man kan göra för mig och min man med tanke på hur vi blev behandlade på Helsingborgs lasarett dagarna innan Love kom till världen. Nåväl, det är en helt annan historia.
Nedan följer mitt inlägg som jag skrev i april 2012 med hopplöshet, förtvivlan och kärlek till min då ofödde son.
Gravid i åttonde månaden
Ok. Det jag kommer att skriva nu kan nog uppfattas som både provocerande och obehagligt för många. Men jag har hållt inne med det så länge nu att jag snart spricker. Jag går här som en tickande bomb och försöker vara tålmodig och vänta på bättre tider. Men tålamodet har nu tagit slut.
Det handlar såklart om det här med att vara gravid. Såklart.
Förmodligen är det mig det är fel på. Naturligtvis är det så. Förlåt mig för mina hemska tankar och jag ber om ursäkt på förhand om det jag skriver uppfattas som stötande eller till och med sjukt. Kanske kan man till och med tycka att jag inte är lämpad att få bli mamma. Må så vara isåfall. För jag orkar inte tiga längre.
Jag är så långt ifrån alla de kvinnor som har en romantiserad bild och upplevelse av att vara gravid. Jag avundas dem. Om de nu finns på riktigt. Jo det är klart att de gör. Det är som sagt bara jag som är avundsjuk. Det största lyckoruset jag upplevt i samband med min graviditet var när vi plussade på gravtestet. Det rusade igenom mig som en stor våg och jag har sällan varit så lycklig. Vid varje ultraljud har känslan av lycka kommit tillbaka. När jag får bekräftelse på vårt hjärta som finns därinne. För min del är det den enda positiva bekräftelsen jag fått hittills och det är helt fantastiskt. Det slår allt. Men i övrigt. Förutom de sammanlagt ca 10 minuterna av lycka som jag upplevt de senaste 18 veckorna har jag ingenting positivt att säga om mitt tillstånd. Att vara gravid. Och lägg då till att jag har inte ens kräkts (jo en gång i vecka 14 efter att jag ätit flingor och banan, men jag räknar inte det). Det finns de som mår dåligt och inte får behålla maten. Jag tillhör inte dem. Men jag lider med dem för jag förstår inte hur de orkar. Jag beundrar dem. Hade jag varit en av dem hade jag förmodligen inte fullföljt min graviditet. I vecka 5, två veckor efter att jag plussat, stod jag på en flygplats i Rom och fick ett psykbryt och ville göra abort. Jag var så less på det. Jag var less på allt. Och än en gång, betänk då att jag inte mått illa en enda gång eller kräkts. Jag kan inte förklara varför. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men. Jag tror det handlar om att jag saknar mitt forna jag på något vis. Sedan jag blev gravid har jag inte känt igen mig själv. Jag har varit begränsad sedan dag ett. Jag har inte kunnat äta ordentligt för jag har inte haft någon matlust. Jag har inte mått illa, men jag har heller inte velat äta. Jag är trött. Konstant trött. Jag har inte orkat träna sedan jag plussat. Jag tvingar mig ut på promenader för att få någon form av luft och motion. Men helst hade jag bara legat under en filt och fått sova mig igenom det här tills det är dags i september. Allt kan liksom kvitta. Jag är totalt osocial. Likgiltig. Har inget behov av att träffa andra människor. Jag måste be om ursäkt till alla mina vänner för det här. För jag har varit en väldigt dålig vän de senaste månaderna. Jag är så medveten om det. Och jag är så ledsen för det. Förlåt till er alla ♥ För att inte tala om vilken hemsk fru och flickvän jag har blivit. Jag är ett monster. Jag tänker på det varje dag, varje sekund och jag skäms. Skäms för att jag är så oförmögen att göra något åt det just nu. Det var ju det här med likgiltighet igen.. Likgiltigheten lever i mig, som ett monster. Man skulle kunna skratta bort allt det jag skriver med ett enkelt: Jamen det är ju dina gravidhormoner som spökar och spelar dig ett spratt. Inga konstigheter alls.
Och kanske är det så. Men det spelar ingen roll. Fuck hormoner säger jag. De kan dra åt helvete isåfall. Jag vill ha tillbaka mitt riktiga jag. Jag längtar efter den där tjejen som älskar att umgås, träffa människor, kela och mysa och hitta på grejer. Den där tjejen som alltid är i farten och har något på gång. Jag saknar henne. Jag saknar mitt liv. Så enkelt är det. Det här, som jag går igenom just nu, det är inget liv. Och betänk än en gång, att då har jag inte ens kräkts eller varit illamående under min graviditet..
Jag borde inte ens ha rätt att klaga.
Varsågod och döm mig nu. Alla ni mammor, pappor, systrar och bröder. Ni som har barn och ni som kämpar för att bli gravida. Ni har all rätt till det. Jag är bara gnällig och överanalyserande när det kommer till mig själv. Men jag är åtminstone ärlig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att det här är helt fantastiskt och det bästa jag varit med om. Jag skulle ljuga mig själv och alla jag känner rakt upp i huvudet. Jag tar hellre risken och blir lämnad missförstådd, oförstådd, störd och underlig i andras ögon. Men jag är iallafall ärlig. Mycket kan jag romantisera och överdriva. Herregud, det är ju mina andranamn. Men inte det här. Jag kommer aldrig att i efterhand vara en av dem som beskriver min graviditet som den bästa tiden i mitt liv och att jag aldrig känt mig så kvinnlig som då. Herregud, jag har faktiskt aldrig känt mig så okvinnlig som just nu. Hej då utseende och smickrande former och hej då sexlust. Hoppas att vi ses snart igen. Där är jag. Typ.
Jag trivs inte. Med mig själv just nu. Så är det.
Men.
Jag vill även tillägga att jag längtar som bara den till september.
Jag längtar ihjäl mig tills det här är över och vi får träffa vårt hjärta. På riktigt. Jag ser framemot att bli tre mer än någon någonsin kan ana. Jag vet vilken underbar pappa Micke kommer att bli. Jag längtar så efter att få se honom hålla vår bebis. Vår lilla kärlek. Allt som Micke kommer att kunna lära. Han är den bästa förebilden jag kan tänka mig till vårt knytte. Manlig och mjuk på en och samma gång. Ödmjuk och kärleksfull. Tålmodig. Pedagogisk. Alla goda egenskaper kommer vår bebis få av Micke. Jag är kanske inte lika mjuk. Men jag kommer att kunna lära om rättvisa. Om skinn på näsan. Om självkänsla och respekt. Om att förstå sitt och andras värde. Om att det inte är ok med mobbning och att alla ska få vara med. När det blir dags, kommer jag att kunna sitta uppe nätter om han/hon så vill och läsa läxor som är för svåra. Vi kommer att kunna prata om allt och inget. Närsomhelst. Ingenting är tabu eller konstigt. Jag hoppas att vårt hjärta kommer att känna att han/hon kan komma till mig och oss med vad som helst och närsomhelst. Jag hoppas att vårt hem kommer att bli alla vänners hem och att alla den lilles kompisar känner sig välkomna hos oss. Jag hoppas att jag kommer att vara den mamma man ringer när det krisar av en eller annan anledning som förmodligen inte är ok. Man kommer alltid att finna kärlek hos oss, om man nu skulle ha svårighet att finna det någon annanstans. Så ja, jag längtar. Jag längtar till oss tre och till vår framtid tillsammans. Det är det största som jag och Micke någonsin kommer att åstadkomma tillsammans. Livet.
Men att vara gravid, är allt annat än min grej. Det skulle jag gärna överlåta till någon annan.
Typ en stork eller nåt. Och tänk, då har jag inte ens mått illa eller kräkts under min graviditet.
Inte en enda gång..
Det handlar såklart om det här med att vara gravid. Såklart.
Förmodligen är det mig det är fel på. Naturligtvis är det så. Förlåt mig för mina hemska tankar och jag ber om ursäkt på förhand om det jag skriver uppfattas som stötande eller till och med sjukt. Kanske kan man till och med tycka att jag inte är lämpad att få bli mamma. Må så vara isåfall. För jag orkar inte tiga längre.
Jag är så långt ifrån alla de kvinnor som har en romantiserad bild och upplevelse av att vara gravid. Jag avundas dem. Om de nu finns på riktigt. Jo det är klart att de gör. Det är som sagt bara jag som är avundsjuk. Det största lyckoruset jag upplevt i samband med min graviditet var när vi plussade på gravtestet. Det rusade igenom mig som en stor våg och jag har sällan varit så lycklig. Vid varje ultraljud har känslan av lycka kommit tillbaka. När jag får bekräftelse på vårt hjärta som finns därinne. För min del är det den enda positiva bekräftelsen jag fått hittills och det är helt fantastiskt. Det slår allt. Men i övrigt. Förutom de sammanlagt ca 10 minuterna av lycka som jag upplevt de senaste 18 veckorna har jag ingenting positivt att säga om mitt tillstånd. Att vara gravid. Och lägg då till att jag har inte ens kräkts (jo en gång i vecka 14 efter att jag ätit flingor och banan, men jag räknar inte det). Det finns de som mår dåligt och inte får behålla maten. Jag tillhör inte dem. Men jag lider med dem för jag förstår inte hur de orkar. Jag beundrar dem. Hade jag varit en av dem hade jag förmodligen inte fullföljt min graviditet. I vecka 5, två veckor efter att jag plussat, stod jag på en flygplats i Rom och fick ett psykbryt och ville göra abort. Jag var så less på det. Jag var less på allt. Och än en gång, betänk då att jag inte mått illa en enda gång eller kräkts. Jag kan inte förklara varför. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men. Jag tror det handlar om att jag saknar mitt forna jag på något vis. Sedan jag blev gravid har jag inte känt igen mig själv. Jag har varit begränsad sedan dag ett. Jag har inte kunnat äta ordentligt för jag har inte haft någon matlust. Jag har inte mått illa, men jag har heller inte velat äta. Jag är trött. Konstant trött. Jag har inte orkat träna sedan jag plussat. Jag tvingar mig ut på promenader för att få någon form av luft och motion. Men helst hade jag bara legat under en filt och fått sova mig igenom det här tills det är dags i september. Allt kan liksom kvitta. Jag är totalt osocial. Likgiltig. Har inget behov av att träffa andra människor. Jag måste be om ursäkt till alla mina vänner för det här. För jag har varit en väldigt dålig vän de senaste månaderna. Jag är så medveten om det. Och jag är så ledsen för det. Förlåt till er alla ♥ För att inte tala om vilken hemsk fru och flickvän jag har blivit. Jag är ett monster. Jag tänker på det varje dag, varje sekund och jag skäms. Skäms för att jag är så oförmögen att göra något åt det just nu. Det var ju det här med likgiltighet igen.. Likgiltigheten lever i mig, som ett monster. Man skulle kunna skratta bort allt det jag skriver med ett enkelt: Jamen det är ju dina gravidhormoner som spökar och spelar dig ett spratt. Inga konstigheter alls.
Och kanske är det så. Men det spelar ingen roll. Fuck hormoner säger jag. De kan dra åt helvete isåfall. Jag vill ha tillbaka mitt riktiga jag. Jag längtar efter den där tjejen som älskar att umgås, träffa människor, kela och mysa och hitta på grejer. Den där tjejen som alltid är i farten och har något på gång. Jag saknar henne. Jag saknar mitt liv. Så enkelt är det. Det här, som jag går igenom just nu, det är inget liv. Och betänk än en gång, att då har jag inte ens kräkts eller varit illamående under min graviditet..
Jag borde inte ens ha rätt att klaga.
Varsågod och döm mig nu. Alla ni mammor, pappor, systrar och bröder. Ni som har barn och ni som kämpar för att bli gravida. Ni har all rätt till det. Jag är bara gnällig och överanalyserande när det kommer till mig själv. Men jag är åtminstone ärlig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att det här är helt fantastiskt och det bästa jag varit med om. Jag skulle ljuga mig själv och alla jag känner rakt upp i huvudet. Jag tar hellre risken och blir lämnad missförstådd, oförstådd, störd och underlig i andras ögon. Men jag är iallafall ärlig. Mycket kan jag romantisera och överdriva. Herregud, det är ju mina andranamn. Men inte det här. Jag kommer aldrig att i efterhand vara en av dem som beskriver min graviditet som den bästa tiden i mitt liv och att jag aldrig känt mig så kvinnlig som då. Herregud, jag har faktiskt aldrig känt mig så okvinnlig som just nu. Hej då utseende och smickrande former och hej då sexlust. Hoppas att vi ses snart igen. Där är jag. Typ.
Jag trivs inte. Med mig själv just nu. Så är det.
Men.
Jag vill även tillägga att jag längtar som bara den till september.
Jag längtar ihjäl mig tills det här är över och vi får träffa vårt hjärta. På riktigt. Jag ser framemot att bli tre mer än någon någonsin kan ana. Jag vet vilken underbar pappa Micke kommer att bli. Jag längtar så efter att få se honom hålla vår bebis. Vår lilla kärlek. Allt som Micke kommer att kunna lära. Han är den bästa förebilden jag kan tänka mig till vårt knytte. Manlig och mjuk på en och samma gång. Ödmjuk och kärleksfull. Tålmodig. Pedagogisk. Alla goda egenskaper kommer vår bebis få av Micke. Jag är kanske inte lika mjuk. Men jag kommer att kunna lära om rättvisa. Om skinn på näsan. Om självkänsla och respekt. Om att förstå sitt och andras värde. Om att det inte är ok med mobbning och att alla ska få vara med. När det blir dags, kommer jag att kunna sitta uppe nätter om han/hon så vill och läsa läxor som är för svåra. Vi kommer att kunna prata om allt och inget. Närsomhelst. Ingenting är tabu eller konstigt. Jag hoppas att vårt hjärta kommer att känna att han/hon kan komma till mig och oss med vad som helst och närsomhelst. Jag hoppas att vårt hem kommer att bli alla vänners hem och att alla den lilles kompisar känner sig välkomna hos oss. Jag hoppas att jag kommer att vara den mamma man ringer när det krisar av en eller annan anledning som förmodligen inte är ok. Man kommer alltid att finna kärlek hos oss, om man nu skulle ha svårighet att finna det någon annanstans. Så ja, jag längtar. Jag längtar till oss tre och till vår framtid tillsammans. Det är det största som jag och Micke någonsin kommer att åstadkomma tillsammans. Livet.
Men att vara gravid, är allt annat än min grej. Det skulle jag gärna överlåta till någon annan.
Typ en stork eller nåt. Och tänk, då har jag inte ens mått illa eller kräkts under min graviditet.
Inte en enda gång..
Love - 2 dagar gammal
♥
Kommentarer
Postat av: Birgitta
Det du skriver, det skulle kunna vara jag i denna stund!
Svar:
LucyVida
Trackback
