LucyVida

Den där sommaren och resorna som vi gjorde tillsammans kommer jag aldrig att glömma.

Det var året efter studenten och vi var så bittra. Bittra för att det redan var över för oss. Kanske hade det där första året efter studenten inte blivit riktigt så spännande och befriande som vi föreställt oss. Ena dagen är man en skoltrött elev som är less på alla slutprov, andra dagen är allt över och man är på väg ut i vuxenlivet. Helt på egna ben och med oprövade vingar. Vår skyddade verkstad hade blivit någon annans.

För att ha något att se framemot och framförallt för att slippa vara hemma när det vankades studentbal och studentfester året därpå, bokade vi en resa till Grekland. Den resan kom att bli två resor den där sommaren. Vi har gjort många resor tillsammans efter det men just dessa två resor som vi gjorde med bara någon månads mellanrum sitter som berget i mitt hjärta.

 

Vi var 20 och livet hade just börjat. Och så vi och vår jargong. Alltid på hugget. Alltid rappa i käften. Vi har alltid pratat högre än allra andra om allt mellan himmel och jord. Så många som säkert stört sig på oss, bara lyssnat på avstånd och haft sin tysta åsikt om saken eller kommit fram och lagt sig i. Och så har det alltid varit. Men har vi brytt oss? Aldrig. Vi fick många vänner den sommaren. Mycket just tack vare vår jargong. Alla visste ju till slut vilka vi var när vi vandrade upp och ner på bargatan. Sprang från ställe till ställe. Gratis shots. Blåbärsshots. Sötsliskiga drinkar i alla regnbågens färger. Musiken. Dansen. Stranden. Havet. Vänskapen. Kärleken..

 

Kärleken ja. Vi hade knappt hunnit landa på Rhodos och så var jag upp över öronen förälskad. I två killar dessutom. Så typiskt mig. Alla känslor på en och samma gång och jag dör så kär jag är! Och du, som skulle kunna vara min raka motsats när det kommer till kärleken blev också lite kär. Det vet jag. Lite svalare, lite avvaktande. Mer försiktig. Betydligt mer förnuftig. Men vem kan undgå en sommarromans när man är 20, singel och befinner sig i Grekland på semester? Jag bestämde mig för en av de två till slut och var övertygad om att jag aldrig skulle komma över honom. Livet.

 

På dagarna gottade vi oss i solen. Köpte citroner som vi dränkte våra hårsvall med, såväl fruktkött som kärnor masserades in i hårbotten. Det skulle ju göra håret ännu blondare enligt någon av alla våra blaskor som vi bläddrade i på stranden. Åt fantastiska tonfiskbaguetter från det finska bageriet till frukost. Lyssnade på Moby, Mel C och Bon Jovi i våra bärbara cd-spelare. Snackade skit. Funderade på kvällens outfit och reskassan. McDonald's till lunch idag. Igen. Köpte telefonkort för att kunna ringa hem och försäkra våra föräldrar om att allt var ok. Och det var det ju. Vad vi än var med om och vilka äventyr vi än gav oss inpå så gjorde vi det alltid tillsammans och aldrig lämnade vi varandras sida. Vi var bästa vänner och bästa vänner sviker aldrig.

 

Och så var vi som sagt bittra på årets studenter. Sanningen var den att vi redan börjat känna oss gamla. Det är helt sant. Jag önskar så att jag idag hade kunnat resa tillbaka i tiden och dra oss båda i öronen och förklara att vi var allt annat än gamla. Egentligen var vi snarare för unga för det mesta. Jag önskar att jag kunnat säga till mig själv att inte ha så bråttom med allting. Särskilt inte med stora beslut som val av utbildning och sånt. Jag skulle sagt till mig själv att ta det lugnt ett tag. Jobba några år och fundera på vad du verkligen vill. Alltså verkligen vill göra. Ta reda på vad du är bra på. Häng inte upp dig på dåliga pojkvänner som bara får dig att få ont i magen. Igen och igen skulle jag säga, ha inte så himla bråttom. Och du Louise, håll fast vid den där donnan som du är ute och reser och partajar med hela tiden. Endast det allra bästa väntar er båda, men vägen dit kommer inte alla gånger att vara spikrak. Ni behöver varandra.

Det skulle kanske vara bra med en tidsmaskin. Fast det hade förmodligen inte hjälpt. Vi hade kört vår race oavsett. Jag som alltid är lite för snabb och lätt tappar fotfästet och du som tänker efter före och står stadigt på jorden. Det blir en rätt bra balans av det. Vi har nog klarat oss rätt så bra ändå.

 

Och jag kommer aldrig att glömma de där åren. De där resorna. Våra studier. Pojkvänner, vänner och ovänner. Och allting däremellan.

 

Den bästa tiden i mitt liv.