LucyVida

Yohio.

 

Det känns som om jag väntat på honom i en evighet. Det är så befriande att få vara med i en tid när det är ok att en kille som ser ut som en tjej som ser ut som en kille som är heterosexuell eller också inte, går och får flest röster i en Svenssontävling som Melodifestivalen.

 

Mitt hjärta blir alldeles varmt och slår extra volter dagar som i lördags då vi var på middagsbjudning och Stina 5 år säger att visst var Sean Banan bra men hon röstade faktiskt på Yohio. För hans låt var bäst. Det finns inget så rent som våra barn. Det är hos kidsen som hoppet fortfarande finns kvar. Hoppet om en mjukare och ödmjukare inställning till våra medmänniskor och mänskligheten i stort. Jag är glad att Love växer upp i en tid som nu. Fördomar, okunskap och haters kommer tyvärr alltid att smutsa ner. Men i allt mindre utsträckning vill jag tro. Det är med andra förutsättningar man växer upp idag och ges chansen att få vara den man vill och älska vem man vill utan att betraktas som ett ufo. En del var accepterat på 90-talet när jag växte upp men mycket har också hänt sedan dess.

 

Tack och lov.

 

Tack och lov också att jag är 33 och inte 17 idag. Annars hade jag suttit här med ett kärlekskrankt tonårshjärta och med ögon bara för Yohio. Och det hade vi ju inte orkat.