En eftermiddag i Pålsjö
Graven bredvid min farfars är den finaste och mest välskötta i hela Pålsjö. Den är prydd med figurer, fåglar, ljus och en hjärtformad sten med texten "jag älskar dig". Där är alltid nya blommor runt stenen som även smyckats med ett fotografi i ena hörnet. Graven sköts med omsorg och kärlek av någon som gör allt för att hålla personen och minnena vid liv. Jag vet. För jag går här ofta. Det har jag gjort sedan barnsben. Pålsjös kyrkogård och minneslund var min lekplats som liten. Inte så att jag lekte där i ordets specifika mening men jag var där regelbundet med mormor och mamma och satte blommor och promenerade, filosoferade och matade änderna. Det har jag gjort sedan jag var 12 år ung. Jag är nämligen en av dom som var tvungen att bekanta mig med döden i alltför tidig ålder. Lyckliga är dom som får ha sina mor- och farföräldrar och andra värdefulla förebilder med sig långt in i livet. Det hjälper till att förlänga och bevara barndomen. Åtminstone en smula. Jag förlorade min morfar och enda manliga förebild i cancer när jag gick i sjätte klass och det var alldeles för tidigt. Jag var inte redo för det och sedan dess har jag alltid varit livrädd för döden.
Pojken som ligger i graven bredvid min farfar blev bara 14 år. Bilden avslöjar en stor liten kille med varma bruna ögon fulla av bus. Fulla av liv. Pojken hette Simon och jag undrar ofta över honom. Precis som jag, så var han också alldeles för ung när han tvingades bekanta sig med döden. Såklart är hans historia av helt annan art än min. Såklart.
Men jag undrar om han också var livrädd för döden eller om han kanske hann vänja sig vid den. Försonas med den.
Han kanske inte ens hann fundera över den.
Jag bestämmer mig alltid för den sistnämnda teorin när jag går här och promenerar och intalar mig själv att det också är sanningen.
Mitt hjärta klarar inte av något annat.
