LucyVida

Det känns som att jag skrivit så mycket om Love i den här bloggen det senaste året att orden riskerar att bli uttjatade och att meningarna till slut ter sig meningslösa. Men när det är den första födelsedagen så vill jag ändå berätta något. Att låta den passera i tystnad går såklart inte så jag fortsätter att nöta på orden.

 

Jag tänkte berätta om den dagen när resten av mitt liv tog fart. Det var strax efter midnatt den 14 oktober 2012. Ganska så exakt ett år sedan. Jag vaknade med ett instinktivt ryck. Ok, det är så det känns. Värkarbetet. Jag hade väntat i 43 veckor och fyra dagar på någonting som tydligen skulle kännas såhär. Och så inträffar det 9 timmar före min avtalade tid för igångsättning. Klassiskt har jag fått höra i efterhand. Jag lyckas somna om och sova mig igenom cirka de fyra första timmarna. Strax efter fyra på morgonen väcker jag Micke och säger att jag tappar upp ett bad för att lindra den molande värken i ryggen. Allt känns bra. Det gör ont men jag bär på en ryggsäck tung av hög smärttröskel sedan tidigare. Jag har kontroll över smärtan. Den når mig inte, inte ända in. Mitt psyke är starkt. Jag har förberett mig i vad som känns som en evighet på den här förlossningen. Livrädd för att föda vaginalt har jag och Micke gått profylaxkurser för att lära oss andas rätt. Det låter kanske helfånigt men trots att det skulle visa sig att jag inte skulle ha någon nytta av det jag lärt mig under kursens gång, nåväl inte just den 14 oktober 2012 åtminstone, så skulle jag rekommendera den till vem som helst som är rädd som jag var och som vill lära sig att bemästra smärtan, hantera den och leva igenom den.

 

Vid fem reser jag mig upp ur badet och upplever en helt annan smärta. Och jag tänker att det här kommer jag aldrig att kunna andas mig igenom om jag så gör jag aldrig det. Jag rusar dubbelvikt in till Micke i sovrummet (humorn i att jag lyckas med detta trots min enorma och överburna mage) och skriker att det går inte att vänta till den avtalade tiden klockan nio. Vi måste åka in NU! Det låter som en fars idag men jag var livrädd. På riktigt. Det kändes inte rätt i magen. Att smärtan stegrade så på nolltid. Den skulle ju byggas upp successivt. Jag var övertygad om att detta var slutskedet och att jag skulle föda närsomhelst. Vi klarar med nöd och näppe att ta oss den femminuter långa bilfärden till BB. Jag förbannar bilbarnstolen som gör det omöjligt för mig att ligga ner i baksätet. Sitta finns inte på kartan. Jag minns inte idag hur jag tedde mig i bilen fram till sjukhuset. Det är nog också det enda blurriga minnet jag har. Micke släpper av mig vid akuten som ligger i anslutning till förlossningen och kör för att parkera. Jag traskar in. Det är kallt. Ösregnar. Klockan är nånstans mellan sex och sju på morgonen och jag är klädd i ett par tunna svarta tights, tshirt, vårjacka och gummistövlar. Man tager vad man haver när paniken bryter ut.

 

Såklart börjar jag gråta när en vänlig själ rusar fram till mig och säger att nu ska vi minsann ta hand om dig. Jag som hängt upp mig på min avtalade tid klockan nio förklarar att vi kunde inte vänta längre. Jag klarar inte att göra mer av förarbetet hemma. Jag blir visad till ett rum. Micke är där på nolltid och skruvar upp lustgasen. Den ger mig ingenting. Klockan är runt åtta när jag blir undersökt och det visar sig att jag endast är öppen 1 cm.

1 fjuttig jävla centimeter.

 

Jag som var övertygad om att det här djävulska jag upplevde måste vara åtminstone i närheten av slutarbetet. Såklart bryter jag ihop. Och jag beter mig som ett djur. Ett odjur. Det är så sjukt för jag minns verkligen allt. Det är som att stå utanför sin egen kropp. Bredvid och bara betrakta sig själv. Lilla kära jag. Det är något som inte stämmer. Jag känner det i hela kroppen. Barnmorskan som undersökt mig lämnar rummet och mig åt mitt öde med uppmaningen att kämpa på.

Jag fattar ingenting.

 

Micke skruvar upp lustgasen på max. Ok. Nu känns det ju som efter en flarra vin ungefär. Lullig men smärtan, herrejisses. Den vidrör inte min smärta. Inte överhuvudtaget. Det går någon timme. Jag är lullig men har koll. Barnmorskan kommer in för att titta på hjärtslagen. Hon blir nervös. Monitorn lägger av (varför händer sånt här alltid mig?). Hon vill inte säga vad hon såg men jag utläser en oro i hennes ögon. Jag blir sjukt stressad och beter mig mycket otrevligt. Jag får panik. Till slut klämmer hon fram att bebisen verkar stressad på hjärtslagen. Hon undersöker mig igen. Känner att jag inte öppnat mig något mer sedan sist (oh lord) och bedömer att det är dags att ta hinnorna för att vattnet ska gå. Man vill skynda på förlossningen. När hon ska ta hinnorna upptäcker hon att det finns inga hinnor att ta. Vattnet har redan gått på mig. När, var, hur har jag fortfarande inte fått svar. Förmodligen har det pågått i flera dagar. Sånt händer också. Nu är det bråttom. Riktigt bråttom. Hon springer för att konsultera läkare. Jag är övertygad om att Love under tiden håller på att dö i min mage. Övertygad.

 

Barnmorskan kommer tillbaka med en läkare. Det sägs att han är det iallafall. För mig skulle han likagärna kunna vara Jesus. Åtminstone så nära en Jesus som jag någonsin kommit. Nu går allt mycket fort. Det kommer att bli ett akut snitt. Det kommer att ta en halvtimme från det att jag öppnas tills det att jag är ihopsydd igen. Jag kommer att vara vaken under hela ingreppet. Micke kommer att vara vid min sida och få Love i sina armar så fort han är ute. Piece of cake tänker jag. Jag som HELA TIDEN velat ha ett planerat snitt. Jag som försökt gråta mig till det. Kriga mig till det. Jag fick bara nej nej nej. Därför gick jag också i nio månader och var livrädd. Men uppenbarligen så hör Gud bön eller något i den stilen och nu ska jag alltså vara med om ett ingrepp som går fortare än ett tandläkarbesök. Det lugnar mig väldigt mycket. Tandläkarbesök är det värsta jag vet. Ja även efter att jag fött barn. Det är liksom min måttstock i allt vad gäller smärta.

 

Väl på operation känner jag bara trygghet. Kärlek. Lugn. Tystnad. Kompetens. Värme.

Jag är helt utan preparat i kroppen förutom ryggmärgsbedövningen. Lustgasen har lämnat min kropp och jag är helt klar i huvudet när jag blir snittad då jag och Micke väntar på det där första skriket.

Det känns helt surrealistiskt. Vad är det vi väntar på? Jag som känner lilla bebisen så väl sedan nio månader tillbaka. Men aldrig har jag hört hans röst. Jag skjuter bort tankarna på att det inte kommer att komma något skrik alls. Jag ignorerar min dåliga magkänsla.

Den här gången ska ondskan banne mig inte få nå varken mig eller Micke. Jag blundar för den. Skygglapparna är vida som på en travhäst. Jag fokuserar blicken. Jag tänker bara på ljus. Ljus. Ljus. Ljus.

Alla håller andan.

 

Och så helt plötsligt utbrister ett skrik som jag aldrig tidigare hört men som ändå tycks så välbekant. Som om jag faktiskt aldrig hört något annat. Alla brister ut i tjo och tjim. Som om det vore nyår och man räknat ner till tolvslaget. Läkaren böjer sig över skynket till mig och säger glatt "grattis mamma"! Jag och Micke tittar på varandra och är helt tårögda. Ett samförstånd lägger sig över oss båda som ett mjukt och lent täcke. Kärleken har aldrig varit så stark.

 

Det är nu det börjar. Resten av våra liv.

 

Och det är ju faktiskt helt sant. Jag skulle inte kunna tänka mig världen utan Love idag. Lika konstigt som det kändes för dryga året sedan att vi snart skulle sitta hemma i tvsoffan och titta på Homeland. Alla tre. Lika naturligt är det idag. Ena dagen är man två, andra dagen är man tre. Det är så coolt. Och det är den största kärlek jag någonsin kommer att vara med om. Helt underbart och samtidigt helt skrämmande. Jag är inte längre odödlig. Inte Micke heller. Och inte Love. Aldrig har jag känt mig så sårbar som nu. Heller aldrig mer levande. Man tar det ena med det andra och hoppas på en balans.

Hoppas på att livet kommer att behandla en snällt.

 

Jag minns våra två dygn på BB så glasklart. Jag minns i princip allt. Jag valde att sova när vi kom hem istället. I början funderade jag på att helt skippa det där med sömn en sådär 18 år. Minst. Jag ville inte missa en sekund. Jag levde på kicken ett bra tag. Jag kan inte förklara känslan och kärleken på något annat sätt. Och jag hade aldrig i mina miljontals föreställningar kunnat förutse att det var SÅHÄR det skulle vara att ha barn. Att det var SÅHÄR det skulle kännas. Det var fail på varenda en. Jag var så sjukt rädd för att bli gravid och skapa familj. Jag trodde länge att det skulle vara slutet på allt roligt i livet. Idag är jag en av dom som tycker att det är precis tvärtom. Det stör mig lite. Klyschor som stämmer överens med verkligheten. Hur löjligt är inte det?

 

På dagens datum har familjen Jondalen levt i den här klyschan i ett år.

Ett helt år har gått. Love är ingen liten spädis eller bebis längre. Han är nu en pytteliten pojke med ett hjärta av guld. Jag älskar när han lägger huvudet på sned, fyrar av sitt stora leende som får mammahjärtat att slå dubbla slag varje gång, sträcker sig efter mitt ansikte och ger mig sin goa blöta kyss. Det överträffar alla sömnlösa nätter och griniga dagar miljoner gånger om.

Hur blev han så bra? Den frågan ställer vi oss ofta. Och så blir jag med ens stolt. Sträcker på mig lite extra och tänker att svaret är ganska enkelt.

För att vi gör honom så bra.

 

Love är ju än så länge till störst del en spegelbild av oss och vårt beteende.

Han vet  inte om någon annan värld än Jondalens värld.

Än så länge.

 

Och det är faktiskt också värt att fira såhär på första födelsedagen. En mycket vis och kär vän sa det till mig för några dagar sedan. Glöm inte att fira er själva som föräldrar och att ni gör ett grymt jobb.

 

Så heja alla oss föräldrar!

 

Nu kör vi ett år till med vår guldklimp <3