Fast i mitt eget spel
Jag har nog alltid tagit livet på lite för stort allvar. Det förklarar åtminstone panikångesten inför att dö en dag som då och då kommer över mig.
Men hur kan man inte?
Livet, det jag lever nu är ju det enda liv jag känner till och vet att jag får leva.
Såklart blir det då dyrbart, bräckligt och skitallvarligt.
Jag älskar ju mitt liv. Jag älskar att leva.
Det finns alldeles för mycket att leva för.
För många.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att vilja lämna.
Särskilt inte nu när jag har Love.
Att missa en sekund av hans liv.
Bara tanken gör mig galen.
Och sånt kommer alltid till mig, sena nätter. När jag inte kan sova.
En slags ångest.
Tänk om jag blir sjuk. Dödssjuk.
Tänk om jag får en diagnos ställd som pekar på att jag inte har särskilt mycket tid kvar. Det har alltid och så länge jag kan minnas pågått ett krig mellan mig och tiden. Jag avskyr tanken på att den andre kommer att vinna en dag. Jag har aldrig haft en genuin chans i det racet. Ingen annan heller så vitt jag vet som gjort ett försök.
Istället lyssnar jag på Alphavilles 'Forever Young' och drömmer mig bort. Det har jag gjort sedan 1986 då den gick på repeat i rummet som jag delade med min storebror. Och Barbie var alltid med.
Idag är det bara jag och musiken.
Det är ingen fara. Det funkar det med.
Jag som förhoppningsvis inte ens är sjuk. Varför detta drama.
För att jag är jag. Och har jag blivit ombedd att lämna blodprov för att man vill utreda ett dåligt blodvärde i min kropp så kan vi likagärna ringa Fonus och boka tid för kremering med en gång. Exakt samma känsla hade jag i samband med en urinvägsinfektion för 13 år sedan.
Jag grät och grät på vårdcentralen och dödförklarade mig själv där och då framför den stackars läkaren som inte visste hur han skulle vara mot mig. Då var jag 20. Och jag ler åt det idag. Men då var det skitstort. Hela min värld.
Precis som det här blodprovet jag lämnade nu. Jag tar det på alldeles för stort allvar. Men det är ju så mycket som står på spel om de skulle hitta något. Något dumt.
Hela mitt älskade liv.
Och så den här långa väntan.
Väntan på svaret.
'Vi ringer oavsett'.
Men åh.
Bara ring då, för fan.
Allt detta slöseri av tid och energi som går till spillo. Helt fruktlöst. Och var det inte precis tiden som var så viktig och dyrbar för mig?
Jag är fast i mitt eget spel.
