Jag undrar vad jag vill. Vem jag är. Vill jag ha någon? Någon ny? Eller längtar jag bara tillbaka till det jag hade.

Året är 2003 och jag är halvvägs i min utbildning. När jag är färdig har jag för avsikt att jobba järnet och offra blod, svett och tårar för att nå mina mål. Jag ska nämligen bli chef. Jag har inte riktigt klurat ut inom vilken bransch men chef vet jag att jag vill bli. Kanske inte VD, jag kan tänka mig en mellanposition. Har planer på och drömmar om att starta något, ett hotell kanske, med bästa kompisen som går samma utbildning. Hur det blir får tiden utvisa. I början av år 2003 är jag 23 år ung och trött och singel och delar en lägenhet med min mamma. Alltid med för höga och orimliga krav på mig själv. Jag pluggar ihjäl mig. Jag jobbar ihjäl mig. Jag festar ihjäl mig. Och jag älskar ihjäl mig. Allt för att vara duktig, leva upp till kraven och få det att gå ihop. Jag har lämnat en stor men destruktiv kärlek bakom mig. Det var faktiskt ganska lätt när jag väl bestämt mig. Förvånansvärt lätt. Resten av året drömmer jag om min omöjliga barndomskärlek samtidigt som jag gör upp planer med en het sommarromans om att försöka ses igen. På något sätt. Någonstans i världen. År 2003 är jag helt förvirrad. Och uttråkad. Och jag är så självupptagen att det nästan är äckligt. År 2003 har jag också världens bästa vänner som jag hittar på roliga och spännande äventyr med. Vi reser utomlands flera gånger. Turkiet. Grekland. Italien. Jag älskar att resa. Och att hitta på dumheter när jag är iväg. På nyårsafton år 2003 träffar jag min allra största kärlek. Helt oväntat. Jag som stämt träff med en annan snubbe. Istället ramlar jag in i Honom. År 2003 är kärlek det enda jag har i huvudet. Jag vet att jag vill gifta mig i vit klänning när jag är 30 och jag känner ingen som helst längtan efter barn. Någonsin.
 
- - -
 
Året är 2013. Jag är mammaledig. När jag gick hem på föräldraledighet under hösten 2012 hade jag arbetat som ekonomiassistent i nästan 7 år. Jag som alltid lite skämtsamt brukat säga att jag älskar inte siffror men jag accepterar dom, och dom verkar acceptera mig också. En större passion än så har vi hittills inte upplevt tillsammans. År 2013 är jag 33 år ung och klok och gift med mitt livs kärlek. Det är inte mannen från 2003. Vi tappade bort varandra nånstans på vägen. Och lyckas man med nåt sånt. Tja, då var det nog inte den största kärleken iallafall. År 2013 bor jag med min man och bebis i en trerumslägenhet i stan. Jag känner mig trygg och lycklig. År 2013 har jag passerat de 30 och jag är så långt ifrån en chefsposition man kan komma. Det är ingenting jag suktar efter längre. Sju år på heltid i arbetslivet har fått mig att inse det. Däremot älskar jag att skriva och skulle gärna utveckla mig själv inom det. Jobba med det. På något sätt. Jag värdesätter min tid som mammaledig skyhögt. Min fritid när jag arbetar likaså. År 2013 har jag fortfarande världens bästa vänner. Där talar vi om samma kärlekar i mitt liv som 2003. Och jag vet att jag kommer att skriva precis samma sak år 2023. Livslång kärlek. Nu har vi alla barn. Festandet har minskat. Fredagsmyset har ökat i raketfart. Jag är helt nöjd med det. Det finns ingenting som lockar längre därute. Allt är redan gjort. Alla dumheter. Spänningen. Men visst går vi fortfarande ut och skakar de lurviga ibland. Och boxen och tequilan hänger fortfarande med då. Livslång kärlek var det ja. År 2013 är jag mamma till en pojke som heter Love och som snart ska fylla 1. Jag längtade aldrig efter barn före Love. Jag skojar inte. Har aldrig känt det. Nu skulle jag lätt kunna tänka mig tre. Om jag inte vore så gammal. Love är det bästa som hänt mig. Jag fattade aldrig vad alla andra snackade om. Tyckte bebisar i allmänhet såg ut som sura russin och jag lilla ego kunde inte tänka mig att leva med någon annan än mig själv. Möjligtvis den stora kärleken. Och ett marsvin. That's it. Nu resonerar jag annorlunda. 2013 har jag en uppgift och det är Love. 2003 hade jag tusen. Inte en enda av dessa tusen kan jag komma ihåg idag. 2013 är familjen i fokus. Jag önskar och ber att alla nära och kära ska få behålla sin hälsa och att vi än har massor och miljoner av år tillsammans framför oss. Mina drömmar och krav är således lika omöjliga och orimliga idag som för tio år sedan. Men en schysst femrummare med innergård ett par kvarter härifrån ska väl inte behöva vara en omöjlighet.
Om ett par år eller så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0