Det kommer inte alltid att vara såhär.
Och hur jag än försöker så kan jag inte återkalla känslan och självaste upplevelsen när han bara var ett litet spädbarn i min famn.
Jag minns paniken när han kom ut då vi insåg att alla kläder vi köpt var för stora. Men jag minns inte hur lätt och liten han faktiskt var när jag bar honom tätt intill. Alla bilder. Alla tusentals bilder. De talar alla samma språk. Och visst minns jag väl att det verkligen hänt. Att Love faktiskt hänt både vid 1 och 2 och 3 månaders ålder. Visst minns jag väl det? Ärligt talat känns det mest som att jag står bredvid mig själv och betraktar varje ögonblick snarare än lever det. Lika lätt som livet som nybliven mamma alltför fort tycks landa i ett dimmigt blurr, lika naivt tror jag just idag att jag för alltid kommer att minnas känslan och den direkta förälskelsen och kärleken som uppstår när Love 22 månader i ett litet moment möter min blick för första gången och då menar jag såklart inte för allra första gången i livet rent bokstavligt talat. Jag menar istället stunden som han och jag delade i eftermiddags när jag för första gången i denna evighetslånga (?) trotsfas kunde läsa av ett samförstånd i hans blick. Det kommer inte alltid att vara såhär.
Precis så.
Och det är kanske det det hela går ut på. Jag kan inte återkalla den fysiska känslan av min lille bebis även fast jag lovade mig själv att jag aldrig skulle glömma. Och om något år är detta ögonblick som jag lever i nu passerat och kanske glömt, i bästa fall suddigt. Det enda jag kan göra är att älska honom i nuet, precis här och nu när det händer och som om det inte väntade en morgondag. Älska honom och försöka fånga hans litenhet, storhet, personlighet och alla andra underbara egenheter som ryms i hans växande kropp i just detta ögonblick. Fånga kärleken. För att sedan släppa den fri.
Njuta.
Och när sedan ögonblicket blivit till historia förlita mig till mitt minne, bilderna och alla texter jag skrivit. Fånga känslan och låta den gå igen. Ha honom kvar och så småningom släppa honom fri. Min största utmaning i livet och som mamma. Det får bli ett senare huvudbry. Just nu bara önskar jag att jag fysiskt kunde återkalla den där allra första tiden med Love i min famn. De där dagarna när livet stod still. Som om det faktiskt fanns en pausknapp att trycka på som stängde av omvärlden för ett tag.
Det känns som en förlust att inte få ha allt kvar. Jag vill tillbaka och samtidigt vara här i nuet.
Någon mer som känner samma panik?
Kommentarer
Postat av: Carin
Ja, jag kan inte förstå vart tiden tar vägen. Jag tänker som du, allt som betyder nåt nu är dagarna med min lilla tjej. Jag tänker på hur mycket tid jag förlorar när jag jobbar 100 %. Tänk all värdefull tid och jag spenderar den på jobb! Man får aldrig denna tiden tillbaka. En morgon när jag var tvungen att rusa iväg slängde hon både napp och snutte i protest, sa inget, skrek inte.. Men tårarna vällde upp i ögonen och hon tittade på mig som
Om hon ville säga " mamma gå inte, inte idag". Då fick jag panik och ångest. Jag vill säga adjö och krama henne varje morgon men då stör jag henne. Så där står man och tittar . Usch ja..
Trackback
