LucyVida

Jag hade också svårt att somna som liten, periodvis. Som en permanent neverending växtvärk. Ungefär så kändes det iallafall när man var mitt uppe i det. Jag avskydde att gå och lägga mig i mörker. Och sova med stängd dörr var uteslutet. Den skulle vara öppen och med lampan tänd i hallen. Jag behövde se ljuset. Ljuset var viktigt. Det händer även ofta nu i vuxen ålder att jag fortfarande somnar med lampan tänd på sängbordet. Mest av gammal vana förstås men det känns också tryggare så. Säkrare. Jag har alltid haft alldeles för livlig fantasi och i mörkret blir allt möjligt. Allt läskigt. Misstänksamma skuggor på väggarna. Dammråttorna under sängen. Jag kunde få dem till vad som helst. Världens hemskaste monster. Jag har heller aldrig tyckt om att sova ensam. Som barn sov jag ofta i mammas stora säng. Perioder i mellanstadiet när jag hade söndagsångest och svårt att komma till ro. När morfar dog. Ända upp i tonåren faktiskt, när jag kände mig otrygg. Jag är så sjukt tacksam för det idag. Att mamma aldrig stängde dörren för mig för att göra mig större eller tuffare än vad jag var eller kände mig för tillfället. Det kvittar hur liten eller stor eller vuxen man är som barn. Ibland är det bara så skönt att få vara precis så liten som man känner sig. Ni vet, när man inte orkar vara stor. Det är nog därför jag inte propsar på så mycket att Love måste lära sig att sova i egen säng. Han får sova hos oss så mycket han vill och så länge han vill. För jag vet att den tryggheten det ger är ovärderlig.

 

Med min första pojkvän fick jag erfara hur det var att somna i någons armar så tätt intill som man bara kan och det lärde jag mig fort att det slår allt. Jag har aldrig sovit så bra som när jag levt i förhållanden. Jag har aldrig sovit så dåligt och oroligt som när jag varit singel och bott ensam i min lägenhet. Sedan jag blev mamma har jag sällan legat sömnlös. Numera kan jag somna i princip vilken position som helst och under alla tider på dygnet. Sittandes i soffan. Vid köksbordet. På bussen. På toaletten på jobb till och med. Man lär sig att leva med tröttheten som småbarnslivet bland annat innebär. Och varje kväll känns det som en fluffig sockervaddsdröm att få krypa ner i sängen för att sova. Kväll och kväll, det är kanske att ta i förresten. Jag går sällan och lägger mig innan midnatt. En gång nattuggla, alltid nattuggla? Jag har aldrig behövt mer än 6-7 timmars sömn för att må bra. Jag försöker fortfarande intala mig själv att det inte är något som förändrats hos mig när alla andra rutiner vänts upp och ner. Konsten att leva i förnekelse.

 

Nej men poängen med det här är att vi har riktigt svåra kvällar med Love just nu. Och de är inte hälften så jobbiga för oss som de är för honom. Visst jag håller med, tvåtimmarsläggningar är väl inte det roligaste man kan ägna sig åt om kvällarna, inte när de innefattar mest gråt och bråk och mindre mys. Men paniken i honom. För att han inte vill sova. Han är inte trött. Han är megatrött. Och gör allt för att hålla sig vaken. Ibland låtsas han inte om våra försök. Han sitter där och pratar för sig själv. Bäddar fint till Pippi och Mehmet. Ber om vatten. "Batten, batten". Först ska Love ha och sedan P och M. Och så ska de ha napp också. Och så ligger de fel och så får han bädda om dem igen. Varje gång han håller på att trilla dit och somna in. Då far han upp med ett ryck och blir helt förtvivlad. Och så lugnar vi honom. Sjunger för honom. Jag har berättat alla världens sagor för honom. Jag lovar, jag har redan breakat hemligheten om guldregnet som man endast och bara kan uppleva i drömmarnas land. Jag har berättat om de rosa elefanterna. Och om det aldrig sinande utbudet av Shaun the Sheepkakorna. Jag har viskat i hans öra att det är där och endast där som han kan hälsa på storebror Vincent. Marsvinet alltså, som dog när Love bakades i min mage. Jag berättar och berättar. Jag klappar. Masserar. Håller om. Och ibland känns det som att jag faktiskt vunnit striden över ångesten. När hans andning blir tyngre och han slappnar av. Men så. Nej. Och så får vi börja om igen. Tills han somnar av ren utmattning.

 

Jag vet. Det kommer inte alltid att vara såhär. Men jag önskar så att jag kunde göra något. Hjälpa honom förbi den där ångesten som är så jävla jobbig. Ångesten för att tappa kontrollen. Rädslan för att allt kanske inte finns kvar om jag blundar lätt. Om jag somnar in. Tänk om jag inte vaknar igen? Som med allt annat som inte går riktigt som det ska så bara fortsätter jag. Jag fortsätter att berätta för honom. Och sjunga. Massera. Hålla om.

Kanske gör jag någonting rätt. Jag hoppas det.