LucyVida

Jag har aldrig varit så rädd för att dö som jag är idag, imorgon och i all övrig tid som ligger framför mig. Och så har jag känt i ungefär 22 månader. Man kan även sammanfatta det som att fram tills jag var 32 år ung var jag odödlig. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på det där med att man ska dö en dag. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på sjukdomar och vilka konsekvenserna skulle bli om jag skulle bli allvarligt sjuk.

Det bara rullade på. Det där livet.

 

Jag brukar säga att innan Love kom till världen var jag odödlig. Jag brukar även säga att jag har aldrig känt mig så levande som jag är nu, heller aldrig lika sårbar och dödlig. Medvetenheten uppenbarade sig precis timmen innan Love tittade ut. Vi hamnade i ett kritiskt läge på BB, kejsarsnittet blev akut, och jag trodde seriöst att Love låg död i min mage. När jag fördes ner på operation hann jag även fundera kring min egen existens. Tänk om inte jag överlever detta. Jag som för första gången i mitt liv står inför en uppgift som är verklig och som betyder något, inte minst för den lilla människan som byggt bo i mig de senaste nio månaderna vars kontrakt håller på att gå ut. Som den überkvinna man är när man just ska till att föda barn valde jag dock ganska snabbt att ge varje negativ tanke en fet lavett. När det kommer till självaste Döden vände jag bara ryggen till, blundade och väntade på livet. 

Livet. Som i just denna stund var synonymt med Loves första ljud.

 

Lika ömtålig som Love var när han såg dagens ljus. Lika skör och bräcklig är jag från och med då och för all framtid. Mitt livs uppgift. Att nära, älska och skydda mitt barn från allt ont. Hur är det möjligt?

Hur kan det ens vara möjligt om jag måste dö en dag? Jag som aldrig vill lämna. Man vet alltför väl vad man har på denna sidan om livet men man har ta mig tusan ingen aning om vad som väntar när det är över. Jag som brukar vara nyfikenheten personifierad bryr mig inte heller ett dugg om det. Jag vill inte veta. Jag vill bara leva här och nu. För alltid med dem jag älskar. Varför får jag inte det?

 

Och varför är det så tabu att prata om saker som döden? Ångesten, paniken och alla andra känslor som kommer till en när det är sent och alla andra sover. Utom jag. När man känner sig som mest ensam i världen.

Tårarna som aldrig slutar falla. De tar bara välbehövliga pauser då och då.

 

 

Jag önskar att jag bara kunde säga till mig själv att skärpa mig och leva och njuta i nuet och inte tänka så mycket på det där andra som ändå inte går att påverka. Men jag gör ju redan det också. Jag njuter av mitt liv till max. Jag försöker verkligen krama ur varenda liten droppe, varenda liten upplevelse och forma det här livet precis så som jag vill leva det. Make each day count. Ibland går det bättre, andra dagar går det sämre. Men oavsett hur lycklig jag än är kommer jag aldrig ifrån min dödsångest.

 

Kanske är det helt enkelt priset man får betala för att man älskar det här satans livet så förbaskat mycket.