LucyVida

Lägenheten på tredje våningen, precis under vår, hade inte direkt någon trevlig historia att berätta. Åtminstone inte under de första åren som jag, min storebror och mamma bodde i huset. Först så var det den där stökiga och högljudda familjen som bodde där. Det var alltid bråk. Alltid något som gick sönder, inte bara de trasiga familjemedlemmarna.

 

Flera år senare skulle där flytta in en mamma och hennes två tonårssöner. Inga konstigheter. Tvärtom minns jag dem som helt vanliga, trevliga människor. Killarna var lugna och goa och hejade alltid när man sprang på varann i trappan, mamman likaså. Jag minns även den dag när vi fick berättat för oss att mamman i familjen tagit sitt liv. Tydligen så hade hon fått en obotlig cancerdiagnos och stod kanske inte ut med det. Så många gånger som jag undrat över hennes söner och hur det gick för dem. Jag tror att jag ibland ser den yngsta av dem på stan. Han är någonstans i min ålder. Jag hoppas att det är han jag ser för han ser ok ut, fortfarande med ett leende på läpparna.

 

Mellan dessa två familjeöden skulle jag komma att spendera en väldig massa tid i den där lägenheten på tredje våningen. Den stod tom ett tag efter att den stökiga familjen flyttat ut, av förklarliga skäl. Lägenheten var i desperat behov av en totalrenovering och det kändes som en evighet innan de nya hyresgästerna fick lov att flytta in. Länge dröjde det innan jag fick syn på Henne.

 

Hon var lika gammal som jag. Vi hade båda fyllt 9 den våren. Varje morgon såg jag henne gå till bussen som först skulle ta henne till söder. Där skulle hon göra ett byte till en annan buss för att komma till sin skola. Jag tyckte det var så coolt och så stort. Att hon fick åka buss sådär långt och med ett byte dessutom, helt på egen hand. Sånt gjorde inte jag när jag var 9 år, av två skäl. Min mormor som jag även valt att kalla min första lekkamrat, (över)beskyddare och livvakt  - Ja, helt enkelt kvinnan i huset när min mamma inte var där - skulle aldrig tillåta mig. Och det av den enkla anledningen att jag förmodligen inte skulle hitta hem igen. Med ett misslyckat rymningsförsök till Jordbodalen i bagaget när jag var 6 år kan jag idag med större ödmjukhet förstå min mormor som därefter ständigt vakade över mig som en hök. Jag hade ingen respekt för att tappa bort mig. Jag tar en taxi, var min stående replik när mamma oroligt frågade mig vad jag skulle göra om jag blev av med henne på B&W (läs Väla köpcentrum idag). Jag tänkte aldrig längre än min näsa var kort, funderade aldrig på eventuella konsekvenser av mitt handlande och var inte särskilt rädd om mig själv.

 

Hon var precis tvärtom. Den nyinflyttade tjejen i lägenheten under oss. Hon var ansvarstagande, pålitlig och mogen för sin ålder. Det är hon än idag. Jag minns hur vi först fick kontakt. Det är en ganska sorglig historia. Det började med att jag fick syn på henne en dag på lekplatsen där vi bodde. Jag tog fart och sedan jagade jag henne över hela gården och in i nästa kvarter tills jag fick henne att stanna. Hon var rädd och undrade vad jag ville. Jag blev tyst och svarade inte på frågan. Jag borde berättat hur ensam jag var. Hur få vänner jag hade och hur mycket jag önskade att hon och jag skulle bli kompisar nu när hon tursamt nog flyttat in med sin familj i lägenheten under vår. Kanske borde jag berättat hur länge jag längtat efter tvåsamhet och någon att kalla för bästis. Någon som verkligen var en bästis och som inte bara ljög och svek och umgicks med en på sina villkor när det passade henne. Kanske borde jag gjort det. Men förmodligen hade det räckt med ett hej. Istället blev jag helt stum, som jag alltid blir när det gäller de mest avgörande sakerna här i livet. Sedan vände jag och gick därifrån. Och jag tänkte att henne ser jag aldrig mer.

 

Det gick väl några dagar. Kanske veckor till och med. Det var sommar och jag minns inte så noga. Allt bara flöt ihop under den där evigheten av tio veckors sommarlov som man hade som barn. En av alla dessa dagar ringde det på dörren. Min bror som var hårdrockare, überlång, långhårig, tonåring och livsfarlig öppnade. Och där stod hon. Tjejen i lägenheten under vår. Hon som jag jagat till döds, nåväl nästan, utan att be om ursäkt. Där stod hon med sin mintgröna telefonsladd runt midjan (Ja alltså en sån där nyckelknippa som man hade i olika pastellfärger i slutet av 80talet) och livrädd än en gång tack vare min farlige brors arga uppsyn. Och hon undrade om jag var hemma.

 

Jag sprang kvarteret runt för att fånga hennes intresse och hon gick bara en trappa upp och ringde på. Så jävla svårt och enkelt och så typiskt för just oss två. När jag gör allting komplicerat så kommer hon och gör det okomplicerat igen.

 

Jag, den fege. Hon, den modige.

 

Och sedan den dagen hon ringde på min dörr har jag aldrig varit ensam igen.