Ett ufo i vakuum
Klockan ringer 6.30.
Jag snoozar. Dröjer mig kvar minst en kvart till.
Rusar upp för att hinna med en dusch, eller nej, idag skippar jag duschen. Snoozar lite till.
Går upp vid 7. Tassar på tå. Killarna ligger kvar och sover gott.
Jag gör mig i ordning.
Det är precis att Love hinner vakna innan jag måste bege mig.
Vilken tur ändå. Att han hann vakna. Vi får en liten stund tillsammans.
"Hej då älsklingar".
Micke får en hastig kyss. Jag stjäl en likadan av Love.
Love vinkar till mig och ler. Sedan fortsätter han med sin lek.
Jag går och låser dörren efter mig.
Hör mina killars glada röster inifrån lägenheten fada ut när jag slår upp porten och ger mig ut i kylan.
Och varje morgon biter jag ihop. Det har jag gjort i drygt sex veckor nu.
Jag tar ut bilen ur garaget och kör till jobb. Det tar inte ens tio minuter. Bilen hinner knappt bli varm innan jag är framme. Är glad att jag har så nära till jobb. Skänker alla pendlande småbarnsföräldrar en tanke och lider med dem. Jag förstår inte hur de står ut med all förlorad tid.
Det nya passérkortet är så litet och lyckas alltid hamna längst ner i väskan. Jag gräver och letar.
Någon annan kollega hinner alltid före och öppnar upp.
Jag småspringer för att hinna in.
God morgon hälsas till var och en och alla som jagar förbi med sina tomma kaffemuggar.
Morgonen är rätt skön. Stämningen är varm.
Jag slår på datorn. Går bort till lunchrummet och ställer in lunchlådan i kylen.
Snicksnackar lite med någon innan jag går tillbaka till mitt kontor.
Väl på plats igen loggar jag in i min mail och kör igång mina program.
Varje dag.
Måndag till fredag.
Vardagslivet såsom jag alltid levt det.
Inget konstigt med det. Inget konstigt för någon.
Det är bara jag som förändrats.
Det är jag som är ufot.
Två olika världar och jag i mitten. Fullkomligt lost.
Jag tillhör ingen, tänker jag med en lätt suck.
Sedan lyfter jag blicken från mitt knappande på tangentbordet och fastnar på en av alla bilderna
på Love som hänger på anslagstavlan. Han ler jättestort.
Och visst tillhör jag honom, tänker jag sedan.
Visst tillhör jag min familj.
Jag vänder blicken ut genom fönstret. Betraktar det stora röda bygget. Katten är fortfarande tänd och lyser upp den grå januarimorgonen. För ett år sedan var det bara en enda stor åker där.
Allting är i ständig rörelse.
När det känns som att allt står still är det viktigt att påminna sig själv om det.
Små, små musasteg som man först inte ser har till slut blivit stora jättekliv.
Att livet händer hela tiden. I små och stora doser.
Även för ett ufo i vakuum som jag.
Ett ufo i vakuum.
Det hörs som en briljant Kentlåt, funderar jag en stund.
Och så rullar dagen på kontoret vidare i sedvanlig anda.
Kommentarer
Postat av: Carin
Du är så bra på att skriva min vän. Kan måla upp allt framför mig
när jag läser dina ord. Du är inspirerande, glöm aldrig
det.. Och du tillhör även oss, dina vänner. Kramar
Postat av: Louise
Du har så rätt min älskade vän <3 Tack för finaste orden. De värmer, ännu en grå januarimorgon på jobbet.
:)
Kram >3
Trackback
