LucyVida

Relationer.

Som ska fungera. Som bara måste fungera. Men som ändå inte gör det.

 

Som jag har förbannat det förflutna. Varit rosenrasande arg på det. Stampat på det och slitit mig själv och många med mig i min omgivning i bitar. Och så många gånger jag tänkt att det här är väl ändå inte kärlek. Inte ska man behöva strida så för kärleken och sin rätt. Då är det väl helt enkelt inte rätt. Åtminstone inte värt det. Skamset har jag sjunkit så lågt att jag låtit kärleken värderas om och om igen. Av andra. Jag har till och med gått så långt att jag tillåtit mig själv bli värderad i andras ögon. Bara tagit emot smutsen och orden. Orden som fortfarande och förmodligen för alltid kommer att framkalla salta tårar bakom ögonlocken. Jag minns det som igår. Det var påsk. Jag hade jagat runt halva stan för att hitta något fint att ha på mig. Jag skulle träffa människor för första gången som jag inte träffat förut. Familjemedlemmar, av den sorten vi kallar för blodsband. Försökte hitta någon fin gå-bort-present också. Ni vet, det är ju så tråkigt att alltid komma med blommor. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för jag ville bli omtyckt. Man vill vara omtyckt när det kommer till familjen. Det vill jag fortfarande. Men inte till vilket pris som helst, har jag lärt. Den där påskmiddagen slutade i en katastrof. Jag grät hela bilfärden hem. Och jag tänkte att det här kan aldrig vara rätt. Vår kärlek som är så självklar för oss. Men så fel för många andra. Jag vill inte kriga.

 

Man vill inte vara till besvär. Man vill inte göra fel. Hela tiden. Jag erkänner, vår första tid höll på att förgöra mig som människa. Men jag fortsatte hela tiden försöka. Det fanns en tid när jag gjorde allt för att det skulle bli bra. Fungera. Och jag gjorde det för kärleken, för var det någonting jag var säker på så var det min kärlek. Och min kärlek är som bekant mitt driv. I allt jag gör. I ett desperat försök gick jag till och med så långt att jag bjöd hem till en träff. Två familjer skulle mötas. Och det enda jag riktigt minns från det mötet är mamma med klumpen i halsen när hon efteråt säger att hon inte känner igen sin dotter längre. Hon såg mina ansträngningar. Mitt tassande på tå. Livrädd i varje andetag för att råka trampa på en mina. Hon märkte varenda liten detalj. Till och med glitterstjärnorna. De små små, som jag lagt ut till bordsdukningen för att det skulle vara speciellt. För att man som gäst, vän och familj hos oss, skulle känna sig speciell. Hon såg allt som dom aldrig kommer att se. Och det krossade hennes hjärta. Mitt var redan itu så jag svarade väl mest "mm" och sen var det inte mer med det.

 

Jag hade nått en gräns där jag inte orkade ta in mer. Jag grät inte längre på utsidan. Bara inombords. Och eftersom jag vid det här laget förstått att kärleken aldrig skulle stå som segrare i denna strid hade jag nöjt mig med en vapenvila. Vi behöver väl inte prata med varandra då. Tyckte jag. Men slagen mot hjärtat upphörde inte. Och orden. Bara fortsatte. Små gester och stora handlingar. Jisses vad jag fått stå ut. Och vad många av mina nära fått stå ut. Men det var först i samband med bröllopet som det brast för mig. På riktigt. Jag hade förberett ett tal för min älskade. En överraskning. Och jag var apnervös. Ni vet, så där kräkigt nervös. Svimfärdig. Ja allt det där man är när man vill göra något perfekt för den man älskar mest i hela världen. Och precis när jag skulle börja. Min allra första mening. Då blev jag avbruten. Av någon som inte ser vår kärlek. Eller som uppenbarligen lever med en så stor sorg i sitt eget liv att den inte tillåter någon annan att vara lycklig eller kär. När man inte kan se bortom sin egen jävla bitterhet. Det var droppen.

 

Min överraskning var förstörd. Jag genomförde den. Till de största applåder och busvisslingar. Men allt var faktiskt förstört. För mig. Två dagar senare skriver jag kontrakt med mig själv. I ett varmt, soligt och helt underbart smekmånadsparadis bestämmer jag mig för att sluta kriga. Sluta vara till lags. Sluta ta emot smällar och kommentarer. Sluta utfärda mina egna i självförsvar.

 

Vi har fått betala ett högt pris för vår kärlek. Och vi är inte ensamma. Inte ens unika på något sätt. Det finns dom som går in i döden för kärleken. Och det är ett helt annat drama.

 

Relationer. Varje dag lever jag med sorgen att det aldrig kommer att fungera. Men jag lever också med kärleken som jag inte trodde fanns. Som jag hade spått omöjlig för bara några år sedan.

Man kan hata och avsky. Trampa, sparka, spotta och smutsa ner. Göra allt som bara går för att förstöra.

Måtte då kärleken alltid vara den starkaste soldaten.

Det är det enda jag har att säga om det.

Min enda önskan.