Och får man höra vissa saker för många gånger, ja då är det nog så till slut. Då har det helt plötsligt blivit en sanning och inte längre ett påstående.

Mellanstadiet. Var inte det snäppet värre än högstadiet? För mig var det nog så. Osäkerheten. Noll självförtroende. Flest frånvarodagar. Skyllde oftast på magont och mensvärk. Så lätt det var, när man väl fått sin mens. Att kunna ta till det som knep och ursäkt för att slippa gympan och somliga måndagar. Jag har alltid tyckt att måndagarna varit värst och mest ångestladdade. Det har hängt med in i vuxenlivet. Ny vecka, nya möjligheter! Har aldrig funkat för mig. Jag är nog mer: ny vecka och var ska jag börja??? Tycker att tisdagen känns bättre på så vis. Då har jag hunnit landa lite och sortera. Vad jag ska göra och hinna med.
 
Men för att återgå till mellanstadiet och ord som fastnar. Meningar, påståenden och uppfattningar om oss som inte nödvändigtvis behöver vara sanna men som formar oss, omedvetet. Och får man höra vissa saker för många gånger, ja då är det nog så till slut. Då har det helt plötsligt blivit en sanning och inte längre ett påstående.
Min klassföreståndare i mellanstadiet var bra. Och populär. Han var en sån som mer var kompis med kidsen än en klassisk och traditionell lärare. En sån som man skojar med och som alla gillar. Jag också, men när jag tänker på de lärare jag haft efter honom, de bra och de dåliga, så måste jag ändå erkänna att i klassrummet uppskattar jag viss form av auktoritet och nivåskillnad. Det ska vara skillnad på att vara elev och lärare. Man ska kunna ha roligt tillsammans men inte ta det så långt så det blir löjligt och oseriöst. En lärare ska kunna bemöta mobbning och konflikter och ha förmåga att hantera det. En lärare bör vara objektiv. Och det kan bli rätt så trixigt om man mest är polare med sina elever. Och framförallt så bör en lärare förstå att det man säger till sina elever inför de andra eleverna och föräldrarna, det fastnar. Man bör välja sina ord och väga sina ord. Aldrig verka nedlåtande eller skoja bort en. Det är inte okej att skoja om allt i alla sammanhang. Samt akta sig för jämförelser.
 
Min klassföreståndare. Den populäre.
Jag minns tre meningar från mina tre år med honom. Tre meningar som fastnat varav en jag fått jobba hårt med under mina tonår och en ganska stor del av mitt vuxna liv.
Innan jag skriver den första meningen så börjar jag med att tillägga att jag har en tre år äldre bror som hade samma klassföreståndare som jag då tog över i fjärdeklass när han började i högstadiet.
 
På vår första engelskalektion i fyran (sjukt att jag ens minns det..) blev vi testade i våra engelskakunskaper. Vi fick alla säga en eller ett par meningar högt inför klassen varav jag fick kommentaren "Så duktig du är i engelska, det måste du ha efter din bror".
 
I femman eller sexan under ett av alla de plågsamma och pinsamma kvartsamtalen när föräldrarna är med, så inledde min rolige klassföreståndare med att säga "Och här har vi lilla blyga Louise som aldrig säger något eller räcker upp handen".
 
Och så den tredje och sista meningen som jag minns stort är på sommaravslutningen i sexan då vi ska säga adjö till varandra. Det sista min lärare säger till mig är "Låt inte Madonna ta över helt".
 
Jag vet, jag får min lärare att framstå som en jubelidiot vilket han faktiskt inte var. Det är bara det att det är det här jag minns. Och det är det här som till viss del formade mig under mina skolår och även upp i vuxenlivet.
 
Det är inte så farligt att bli jämförd med sin storebror. Dock onödigt. Och det är inte så farligt att skoja om min största förebild i livet. Verkligen inte. Men om man vill att en elev ska bli bättre på att ta för sig, öppna upp och våga prata inför klassen. Är det särskilt smart att berätta för denne hur blyg hen är och hur tyst hen är? Dessutom inför hens mamma, på ett utvecklingssamtal. Ni ska bara veta som jag kämpat med det. Och det var en lättnad på många sätt att komma upp i högstadiet där lärarna inte hade en aning om vem man var. (Ok, med undantag för de som haft min storebror. I musiklärarens ögon blev jag till exempel aldrig någon mer än "Alex lillasyster"). Jag minns särskilt ett utvecklingssamtal i åttonde klass med en av mina bästa lärare någonsin, Birgitta. Hon la fram det såhär. "Äh Louise, jag vet ju att du kan. Du är bara uttråkad. Vi måste hitta ett sätt att dra ut den där latmasken i ryggen på dig!"  Hon var smart. Hon vände på det. Och det var någonstans där det började vända för mig.
 
Befriande var det att börja gymnasiet. Det var som att påbörja ett helt blankt oskrivet blad. Här var det ingen som visste om min blyghet eller rädsla att prata inför klassen. Jag fick chansen att vara precis vem jag vill. Och viktigast, jag fick chansen att vara den som jag alltid velat vara men aldrig uppfattats som. 
Idag är det nog inte särskilt många som uppfattar mig som blyg och tyst. Barnet i mig kommer dock alltid att vara det. Och orden från den där tiden kommer alltid att hänga med i min ryggsäck.
Och jag kan erkänna att det är först nu sedan Love kom till världen som jag verkligen insett hur viktigt det är vad vi säger till kidsen och hur vi säger det. Och jag kommer att försöka vara väldigt noga med det under Loves uppväxt. Även om det inte går att undvika helt så vill jag inte att han ska bli formad av vad andra uppfattar och tycker och tror. Kanske, om jag försöker tanka honom med så mycket självförtroende och respekt som det bara går och försöka undvika de där onödiga jämförelserna med syskon och andra barn. Så kanske Love vågar stå upp för sig själv och vara den han vill vara från början. Äsch jag vet. Det är naivt att tänka så kanske. Men det är sånt som kommer till en. Tankar. Så fort han tittade ut på BB. Redan där började det.
 
Vi vill ju bara rädda dom från fällorna som vi själva trampat i.
Är det inte så?
Rädda men inte curla.
Jag vill ju bara rädda honom.
 
Skit också.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0