Min resa till ett beviljat planerat kejsarsnitt

Hej, mitt namn är Louise och jag är inte här för att bli botad för någon förlossningsskräck utan snarare för att ta kontrollen över min förlossning, något som jag aldrig erbjöds en uppriktig chans till förra gången.
 
Eller kanske hej, mitt namn är Louise och jag är här för att återta rätten att få besluta om min egen kropp.
 
Eller varför inte bara hej, mitt namn är Louise och det enda jag vill är att bli hörd och bli tagen på allvar.
 
Jag har övat på min introduktion till samtalet med Klaragruppen på Helsingborgs lasarett längre än vad jag varit gravid. Nästa vecka går jag in i vecka 28. Jag har då 12 veckor kvar till beräknad förlossning om allt går som det ska. Det är inte jättemånga veckor att spela med, med tanke på att allt inte alltid går just som det ska. Min remiss skickades i mitten av november. Från den dag jag skrev in mig i vecka 8 på MVC har jag klartgjort min önskan eller egentligen mitt krav om planerat kejsarsnitt med bebis nr. 2.
 
Jag har fortfarande inte fått en kallelse.
 
Att världens bästa Love, 3 år, lever idag, har aldrig varit en självklarhet. Ett liv eller skapandet av ett liv är väl egentligen aldrig en självklarhet eller något som bör tas givet. Men som grön förstföderska lämnar man kanske för lättvindigt sitt liv i någon annans händer, helt enkelt för att man tycker eller tror att man ska kunna lita på dem. Man ska väl ändå kunna lita på barnmorskorna på lasarettet när dom säger att både bebis och mamma mår bra trots en överburenhet på nästan tre veckor? Eller ska man inte? På min sista kontroll innan maxtiden om 42 veckor och 4 dagar inträffat bönade jag och bad om att få stanna kvar på BB. Jag grät förtvivlat. Plockade ut mitt hjärta och la det rakt framför henne, barnmorskan.
 
Snälla ta hand om det här nu. Ta hand om den här röran för jag orkar inte mer. Jag är tung. Jag kan inte gå längre. Jag trillar i trappor när jag ska ner till tvättstugan..
 
Jag förnedrade mig totalt. För jag orkade inte mer. Jag ville egentligen ha ett planerat kejsarsnitt redan med Love och var aldrig särskilt peppad på en vaginal förlossning. Men det var fredag, och där var så många andra gravida kvinnor som skulle bli igångsatta så det fanns helt enkelt inte tid eller plats för mig. Och att döma av CTG så mådde både jag och bebisen utmärkt. Det var vad jag fick höra. Nertryckt i skorna fick jag ta min väska och åka hem igen.
 
Och fortsätta vänta.
 
Jag har aldrig ens lekt med tanken om att ta Love för givet och jag kommer aldrig någonsin igen låta någon annan ta kontrollen över min kropp och lita på att vad den personen berättar om mig och hur jag mår är något som är sant. Jag gick emot min magkänsla varje dag min sista vecka som gravid. Det kommer jag inte att tillåta den här gången. Det förtroendet jag en gång hade för barnmorskorna på Helsingborgs lasarett var inget annat än ett luftslott. Det finns inte ens en grund att bygga på. Det är kört för deras del.
Den här gången är det jag som bestämmer. Hela vägen.
 
Och det är så sjukt, förlegat och förvridet att man som kvinna och dessutom omföderska måste gå i samtalsterapi innan ett beslut ens tas om att få ett planerat kejsarsnitt godkänt. Man ska alltså först försöka omvända mig. Bota min förlossningsskräck. Jag har ingen förlossningsskräck. Jag vill bara inte att min bebis ska riskera att dö i magen för att man inte haft koll på hur den egentligen mår därinne. När jag kom in på min tid för igångsättning söndagen den 14 oktober 2012 efter att ha gått i 42 veckor och 4 dagar med Love i magen var han stressad. Monitorerna la av. Barnmorskorna blev stressade. Hjärtljuden visade tydligen inte vad de ville.
 
Ingen pratade med mig.
 
Man skyllde monitorernas kollaps på min man och att det kanske hade med hans mobiltelefon att göra. Jag var bara öppen 1 centimeter och det var akut att försöka ta hinnorna på mig eftersom vattnet inte gått. Vid detta försök upptäckte man att det inte fanns några hinnor att ta. Vattnet måste ha gått. När vet man inte. Det måste ha sipprat ut stötvis. Hade jag inte märkt något? Nej, jag hade inte märkt något. Jag skuldbelade mig själv direkt. Men alla pratade ju om det där plasket man ska vara med om. Att man inte kan missa det! Jag hade inte varit med om något sånt. Och att Love nu höll på att dö i min mage var alltså mitt eget fel för att jag inte varit uppmärksam nog? Gissa hur många tankar som svävade i mitt huvud och som aldrig riktigt lämnat.
 
Jag som inte ens fick ett ultraljud på sista kontrollen två dagar innan min igångsättning. Det behövdes ju inte. "Mamma och bebis mår så bra". Redan då hade kanske vattnet börjat sippra ut. Hur länge hade Love egentligen legat i den där gröna sörjan? Sörjan som han dessutom börjat bajsa, i visade det sig. Tänk om han börjat svälja sin egen avföring? Tänk om?
Tänk..?
 
Jag blev körd till sal direkt. Ett akut kejsarsnitt måste göras. Jag var helt övertygad om att Love var död i min mage. Jag kände ingenting. Ingen glädje. Ingen förväntan. Ingen lycka. Endast likgitlighet. Micke och jag bara såg på varandra i denna cirkus. Jag kände mig som en trasig dörrmatta. Trampad på. Spottad på. Smutsig. Jag hade blivit berövad rätten till en fantastisk förlossning. Den där som säkert många drömmer om och tycker att de kanske förtjänar efter att ha gått profylaxkurser för att lära sig hantera smärta. Efter att ha läst otaliga böcker om hur det ska gå till. Man blir såklart aldrig fullärd men en sak visste jag, såhär skulle det inte gå till.
 
Såhär borde det aldrig få gå till.
 
Jag var helt klar i huvudet när jag kom på ner på sal. Den lustgas som varit i min kropp hade lämnat för längesen. Och det var först nu, under hela min resa, som jag fick träffa en vänlig person. Han hette Manne och la ryggmärgsbedövningen på mig så att jag inte kände sticket ens. Jag lovar. Så skicklig var han. Han kramade mig under hela sticket och framförallt pratade han med mig. Han var den första som såg och hörde mig på hela sjukhuset.
 
Och därefter gick det som en dans. Helt ärligt. Underbar och kompetent personal. Jag var vaken. Jag fick mitt snitt. Hörde det efterlängtade skriket från Love som jag inte ens vågade hoppas på längre och Micke fick honom i sin famn och fick klippa navelsträngen.
 
Allt gick precis som det skulle till slut. Jag hade tur. Den gången. Love föddes helt fri från förlossningsskador med ett starkt litet hjärta, trots att han var tagen när han kom ut.
 
Något som strider helt mot min natur egentligen. Jag förlitar mig aldrig på tur. Tar inga onödiga risker om det så gäller pengar eller annat och absolut inte när det kommer till människoliv. Jag är en kontrollmänniska ut i fingerspetsarna och den här gången kan jag gå över lik om jag så måste. Ett planerat kejsarsnitt ska jag ha. Det bara är så.
 
Med Love blev vi rådda att anmäla Helsingborgs lasarett för hur jag blivit behandlad. Men vi orkade inte. Vi var bara så nöjda att få komma hem med vår bebis som mådde bra. Och äntligen få lugn och ro. Slippa allt drama. Allt drama som vi aldrig önskat eller bett om. Idag ångrar jag det. Jag borde gjort en anmälan. Det hade förmodligen sett bättre ut i min förlossningsjournal nu inför min plan med bebis nr. 2. Men det är lätt att vara efterklok.
 
Ni förstår, jag var bara så glad att allt fungerade.
Att vi fungerade.
 
Allt annat kvittade just där och då.
 
Nu känner jag mig mest uppgiven. Det har varit en lång och inte helt spikrak resa för att bli gravida den här gången. Och även om jag aldrig varit så lycklig som när jag äntligen plussade på den där stickan i augusti så har jag inte kunnat njuta helt och fullt av att äntligen vara gravid med ett syskon till Love. Jag är konstant orolig inför förlossningen och kommer att vara det fram tills jag har papperet som beviljar mig ett planerat kejsarsnitt. Något som jag alltså inte ens är garanterad idag. Och det är så sjukt oprofessionellt, omänskligt och ovärdigt att det får gå till såhär. Att jag måste hjärntvättas först för att se om jag kommer ut omvänd på andra sidan innan jag får mitt besked. Riskerna är jag redan väl påläst om, både vad gäller en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag kan alla argument för och emot. Och med tanke på vad jag varit med om.
 
Ärligt talat.
 
Argumenten för en vaginal förlossning i mitt fall är så små att man får söka efter dem med förstoringsglas. Så då är det väl en kostnadsfråga då. Fast att det så fint heter att det har inte alls med pengar att göra. Läs vilken artikel som helst på nätet med läkare som uttalat sig i frågan huruvida ett kejsarsnitt är en kostnadsfråga på Helsingborgs lasarett. Och med tanke på vad jag måste kostat sjukhuset vid förra förlossningen borde det rimligen vara ett säkrare och mer ekonomiskt alternativ att ge mig ett planerat snitt den här gången.
 
Ja jag är uppgiven men inte maktlös. Jag kommer aldrig att låta mig bli omkullsnackad.
Jag får bida min tid lite till men vi spiller bara varandras tid egentligen. Och snart måste den ju komma.
 
Den där kallelsen.
 
Och gud vad jag längtar efter det där mötet och oj vad jag tycker synd om den där barnmorskan om hon inte läst på min journal, lyssnar på mig och tar mig på allvar den här gången.
 
Jag kommer inte att vara barmhärtig om en sådan situation uppstår.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Men även om vattnet går så bildas det nytt ända fram tills det att bebisen är ute. Det är inte ovanligt att det tar en vecka innan förlossningen startar. Så det är inte som att bebisen ligger i magen utan vatten.

Svar: Infon jag fick efter snittet var att bebisen låg i en enda grön sörja och det såg inte alls särskilt bra ut.
LucyVida

2015-12-29 @ 01:54:35
Postat av: G

Hej,
Det bildas nytt fostervatten fram till v.36.. Efter det brukar man ta ut barnet direkt om vattnet har gått..

Jag hade en hel del turer under min första graviditet.. Hade papper från läkaren att han absolut inte rekommenderade vaginal förlossning eller någon spinal/epudral bedövning pga min rygg o bäckenbensskada.. Ändå fick jag gå på klara samtal.. Fast det började hos läkaren?! Överläkare för ultraljud.. Hade hört att han var så bra! Men mötet varade i 5 min sen valde vi att gå... Han började med att säga att - Du vill ha KS men det kommer du inte få här kan jag säga!... Eh, jaha, varför har jag då kommit hit? Det står i min journal från läkare här på sjukhuset att jag inte bör utsätta mig för en vaginal förlossning.. - Jag struntar i journalen, det borde du tänkt på innan du blev gravid... Fick jag som svar.. Och att KS kostar mycket pengar... Behöver jag tillägga att jag hamnade i total mörker.. Men jag skrev på sociala medier o blev rekommenderad att kontakta Ystads lasarett o gjorde så.. De var fantastiska, lyssnade på hela min historia o sa innan samtalet att vi nekar inte till KS men vill först höra mammans ord.. När vi precis varit i Ystad hör dåvarande överläkare för förlossningen av sig o vill träffas... Leif Mathiesen, fantastisk människa.. Vi kom på ett möte o bad om ursäkt för den andra läkarens beteende.. Tror att sköterskan som var med på första mötet berättade för sin chef om hans beteende.. Oavsett så fick jag tid i Hbg med o allt löste sig.. Var bestämd o stå på dig, de får inte neka KS ngnstns förstår jag det som, de är bara mer hårda på hbgs lasarett. Men ge dig inte, en förlossning ska vara en positiv upplevelse o det fick inte ni första gången så då ska de inte få ta det ifrån er nu. Jag höll dessutom på att föda i v.28 först, blev inlagd o fick sprutor som stoppade förlossningen.. Precis när hag fick mina två tider på Ystads o hbgs lasarett så födde jag vår dotter i v.35+1... Så då blev det akut snitt som det heter.. Barnet kom nog ut förtidigt för att jag var så stressad över detta, körde till Ystad 2 ggr för samtal o fram o tillbaka till Hbg för ultraljudskontroll.. Behöver jag tillägga att jag fick frågan av läkaren om jag inte ska försöka föda vaginalt när jag låg där o vänta på KS.. Allt för att spara pengar?! Vet inte, men jag bestämmer över min kropp! Stå på dig tjejen, det kommer gå bra! 💗😊

Svar: Hej,så skönt att höra att det slutade väl för dig trots dessa onödiga turer..

Får jag fråga vilken läkare du pratade med först som behandlade dig så illa?
Vill du inte namnge hen här kan du kanske maila det till mig.
Bara om du vill!
Tack för att du delar med dig av din historia och underbart att höra att du blev hörd till slut <3

min mail: louise.jondalen@live.se

KRAM!
LucyVida

2015-12-29 @ 08:49:01
Postat av: Anonym

Det är bra att du gör dig/er hörda. Det är hemskt när man blir påmind om hur illa det kunde gott för er med Love. All lycka och kärlek till er mina fina vänner 💕

2015-12-29 @ 20:57:42
Postat av: G

Jag har mailat dig <3
Kramar

Svar: Jag såg det igår, sent! Svarar dig under dagen.Tack för all input <3
Kram
LucyVida

2015-12-29 @ 21:50:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0