Samtidigt går hjärtat mitt sönder och jag inte låta bli att tänka. Vi hade klarat oss.

Har tänkt hela dagen på kvinnan som var här i förmiddags och hämtade påsen med kläder som jag utannonserade igår på FB. Klädpaket stl. 74-86 bortskänkes. Jag fick svar direkt från den här kvinnan som tydligen kände en ensamstående och arbetslös mamma som absolut skulle uppskatta lite hjälp till sin lilla flicka. Perfekt tänkte jag för sånt mår jag bra av. När saker och ting som inte längre används kommer till nytta. Kvinnan ringde på vår dörr, en halvtimme innan avtalad tid. En varm och trevlig person kunde jag avläsa direkt. Vi hann knappt hälsa innan Love, morgonbusig och fortfarande klädd i pyjamas, sprang förbi i sin lek och glatt ropade "hej"! Hon log och hälsade glatt tillbaka och frågade mig hur gammal han var. Sedan berättade hon med ett leende på läpparna att hon själv har två busiga pojkar. Vi skrattade båda till i ett ögonblick av samförstånd. Därefter förklarade hon sin tacksamhet över kläderna som jag gav bort. Det är nämligen så att hon hjälper kvinnor från Syrien som kommer hit. Ensamstående mammor som lever på flykt med sina barn. Och nu var hon här som god man åt en mamma och hennes flicka för att ta emot Loves urväxta kläder. Inom loppet av en sekund blev hela den här situationen verklig för mig. Min spontana reaktion när hon berättade det här för mig var att bums gå in på Loves rum och tömma garderoben på allt där var. Jag hejdade mig men tanken om att vi hade klarat oss ändå finns såklart kvar. För det hade vi ju. Om jag så tömt alla hyllor och förråd så har vi ju ändå alltid nånting. Nånting kvar. Om inget annat så har vi varandra. Jag är inte ensam. Dessa kvinnor har ingenting. Dom måste börja bygga på något nytt. En ny grund att stå på åt sig själv och sina barn. Bygga från ingenting i ett land där de inte känner till någonting. 

Perspektiv.

Nåväl, jag packade åtminstone ner några par urväxta skor och vinterstövlar också. Och jag var väldigt noga med att visa henne att vinterskorna var varmfodrade. Den lilla tösen kommer att behöva dom nu när vintern sägs komma på riktigt. Tanken ekar fortfarande i mitt huvud. Kvinnan skulle även betala för ett annat klädpaket som jag lagt ut med pris. Jag förstod att kläderna skulle gå till samma person. Men det här var av lite bättre kvalitet och hon ville att flickan skulle ha det. "Ta det" sa jag bara. "Jag vill inte ha några pengar".  Men hon var snabb och räckte fram pengarna. Mer än vad som var avtalat. Jag rättade henne i all välvilja och menade att det var alldeles för mycket. Men hon insisterade på att jag skulle ta emot det. Accepterade inget annat. "Du ska ha dom. Du kan köpa dig en kopp kaffe eller vadsom men jag vill absolut att du ska ha dom", sa hon och såg på mig med sina stora, snälla och allvarliga ögon. 
Jag nickade stumt och slog ner blicken och äcklades samtidigt av känslan att hon försökte göra mig till en hjälte när det i ärlighetens namn endast fanns en riktig hjälte i det här rummet. Som vanligt när man verkligen och för en gångs skull vill säga något bra så fann jag inte orden. Det blev mest ett vänligt adjö till varandra.

Jag stod kvar i vardagsrumsfönstret en lång stund och betraktade henne där hon gick med den fullpackade Icakassen i ett handfast grepp tills hon var utom synhåll då hon vek av vid nästa kvarter. Samtidigt går hjärtat mitt sönder och jag kan inte låta bli att tänka.

Vi hade klarat oss.





 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0