50 nyanser av kvinnoförnedring

Ibland känns det faktiskt som att vi är en bit på väg. Kommit hyfsat långt ändå. Ögonblick av tillfredsställelse som när man tittar på P3Guldgalan 2015. Så går en film som den här upp på bio och kvinnor i alla åldrar fyller biosalongerna. Och så vaknar vi upp från drömmen och inser att okej, även 2015 är skitstövlarnas år. Vi har inte kommit någonstans. Överhuvudtaget.
 
Jag tänker på mitt 15åriga jag. Mitt 18åriga jag. Mitt 22åriga jag och mitt 25åriga jag. Alla dessa år man växer upp. Tar in. Lär sig. Försöker förstå. Försöker hitta sig själv sitt självförtroende och sin självkänsla i tillvaron. Att lära sig att älska sig själv för den man är. Sökandet efter sin egen sexualitet. Accepterandet. Kärleken i stort. Som om det inte redan är en djungel för många unga och äldre tjejer och killar. Gud alltså. Jag vet att jag inte är ensam i denna resa. Jag ber om ursäkt på förhand. Detta kommer inte att vara lika välformulerat och välskrivet som man kan förvänta sig. Eller rättare sagt som jag förväntar mig av mig själv och mina texter. Men det kommer rakt från hjärtat. Det är viktigt att få ut det och det fort för jag kan inte vänta med det jag har att säga. Och det finns ingen anledning att väva in det i rosa bomull eller tusen olika omformuleringar.
 
Det är lika bra att gå rakt på sak. Mr. Grey är ett svin och han är inte ensam. Hur många Greys har man inte själv träffat på i sitt liv? Män som inte är förhållandetypen men som bjuder in ändå. Män som börjar med "håll dig borta från mig, jag är inte bra för dig" men som fortsätter ändå. Män som njuter av att kontrollera, dominera och bete sig som allmänna skitstövlar under rätt så rövhåliga och ojämställda villkor. Män som alltid och alla gånger dras till kvinnor som Anastasia Steele. Kvinnor som är utrustade med ohälsosamt många moderskänslor. Kvinnor som betraktar denna typ av män som renoveringsprojekt. Ett tillfälle att gå in och hjälpa och förändra. Kvinnor som ofta inte har den bästa eller ens någon erfarenhet av det motsatta könet. "Om jag bara gör som han säger kommer han att älska mig." Och jag kan inte nog beskriva hur det smärtar i mig att barn från 15 år och uppåt tar del av det här på bioduken. Just nu.
 
Jag var 18 år och hyfsat grön och oerfaren när jag själv ställde upp på något som jag kände inte var helt ok i hjärtat. Jag sa ja. Min kropp ropade nej men jag ville bli omtyckt av den jag var kär i och kanske inte i första hand för den jag var. Min självkänsla var låg. Och nej jag är inte ensam.
 
Jag var 22 år. Flirtade med en kille som var bland det snyggaste jag sett. Charmig och omtänksam tills vi kom hem till honom och han började prata om det som som Anastasia Steele till Mr. Greys stora besvikelse stryker i kontraktet. Fistfucking. Jag fick höra att alla tjejer älskar det. Och att det är det enda sex som alla killar egentligen vill ha. Det enda man vill ha av en tjej. Rent sexuellt. Som tur var så var min självkänsla större nu än i tonåren. Jag sa därför nej och lämnade honom illa kvickt. Och nej jag är inte ensam om det här.
 
Jag var 25 år när jag än en gång var tillsammans med en kille som ville göra andra saker än vad jag tände på. Jag berättade. Förklarade. Hänvisade till tidigare erfarenheter om att det inte känns okej att ställa upp saker som inte känns rätt för mig. Han förstod. Absolut. Såklart! Inga konstigheter. Vi släpper det. Ändå slutade han aldrig under hela vårt förhållande att få in mig den banan ändå in the heat of the moment. Vilket fick mig att känna mig kass och otillräcklig och såklart höll det inte mellan oss. Snacka om att självförtroendet fick sig en törn men jag höll åtminstone fast vid mitt nej. Och jag jag är inte ensam i det här heller.
 
Jag är inte ensam om att säga nej i situationer som inte känns okej och jag är definitivt inte ensam om att ha sagt ja fastän kropper skriker nej. Och det är det här, folks, som vi fortfarande och kanske för alltid måste jobba på att lära våra barn. Ungdomar. Och vuxna. Att säga nej när det inte känns okej utan att behöva känna sig dålig.
 
Och när filmer som den här går upp på bio får jag ont i magen och kräkkänslor. Det känns bara så jävla dumt, bakåtsträvande och hjärtskärande att behöva se en kvinna räkna in piskrapp efter piskrapp från en störd jävla skitstövel som underförstått skyller sitt beteende på en fucked-up barndom med en såklart dålig mor med i bilden. "Om jag bara förnedrar mig lite till så har jag förtjänat ett restaurangbesök eller kanske till och med en bil! Och så kan jag låtsas att vi är i ett normalt förhållande för en kväll" tänker den naiva oskulden Anastasia.
Alltså för helvete, hur tänkte författaren till den här skräplitteraturen??
 
Förlåt för den här spoilern. Eller nej förresten jag tar tillbaka det.
Om jag med det här inlägget kan kan få en enda människa att inte gå och se filmen eller läsa de här böckerna så är det värt allt jag har skrivit här. Precis allt.
 
Vill du se underhållande och finurligt sex. Kolla på GirlsHBO.
Vill du läsa tantsnusk. Läs Törnfåglarna.

Förklara för dina kids att den här filmen är allt annat än okej.
Och sluta aldrig med det.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0