LucyVida

En sån tråkig och seg förkylning jag har åkt på då. Inte nog med att den förstörde min helg, har även varit hemma från jobb idag. Att kraxa som en kråka och hosta tjockt, grönt (!) slem är nog varken populärt i kundernas öron eller kollegornas ögon. Nu är jag dock så uttråkad och rastlös av att bara sitta inne och spela Zelda så jag kommer att masa mig iväg till jobbet imorgon och försöka göra lite nytta. Känner mig ändå lite bättre idag. Nässprayen har hjälpt och hostan har avtagit ikväll och lämnar nu efter sig en gulare nyans istället.  Och det är dags för en ny dos C-vitamin i form av brustablett, urk! Visst går det åt rätt håll?

Ah, vem försöker jag lura?  Jag känner mig fortfarande ungefär lika risig som Pink ser ut i den här videon.. Men det är en jäkligt bra låt!

Hur mår Du idag?

Jag såg Cornelis igår, regisserad av Amir Chamdin. Tycker att filmen fått oförtjänt dålig kritik. Kan tänka mig att det alltid innebär en viss klurighet att återge en personlighet, en legend på film. Det kommer alltid att finnas tusen åsikter om huruvida korrekt och rättvis gestaltningen av stjärnan är. Som betraktare från andra sidan blir man nog aldrig riktigt nöjd och tillfredsställd. Kanske lämnar man biosalongen med en viss frustration, att man inte riktigt fått lära känna huvudkaraktären. Jag kom heller aldrig under huden på Cornelis igår, och jag kände till honom dåligt som privatperson även innan jag sett filmen. Men om man kan sätta sitt ego åt sidan och bortse från att man inte helt och fullt får Cornelis persona förklarad för sig så finns det en massa vackert att upptäcka genom filmens gång. Om inget annat så är det en omvälvande och detaljerat snygg skildring av Stockholm och dess hjärta, Söder under 60- och 70talet. Atmosfären tillsammans med musiken skapar en känsla av att man faktiskt är med och där när det hände. Jag var med. Jag kände mig som en av dom, en av  Cornelis alla beundrarinnor i publiken med tindrande, förälskade och imponerade ögon. Jag var där. Den upplevelsen, är för mig, viktigare än att ha lärt känna Cornelis på djupet. Finns det egentligen någon som någonsin gjort det? Med undantag för ett fåtal filmer har jag heller aldrig upplevt en film som känts så svensk. Finns det något mer svenskt än Cornelis Vreeswijk så säg? Ändå, fick jag lära mig igår, blev Cornelis aldrig svensk medborgare på papperet. Med det sagt kan jag inte låta bli att fundera över vilket kluvet fall Cornelis Vreeswijk måste vara för Sverigedemokraterna och deras politik.

Amir Chamdin är uppenbarligen en utmärkt regissör, ingen tvekan om saken. Men jag måste erkänna att jag saknar honom och den musiken han skapade i Infinite Mass..

Hjärtskärande vackert. Så vackert att det gör ont.
Har vi inte alla varit där? När kärleken känns så mycket att det bara orsakar en smärta. När den enda personen som man verkligen vill ha..som man någonsin velat ha.. tillhör någon annan. Vem har inte varit där? När Robyn börjar prata i mitten av låten vill jag bara krama om henne.
Hon ser ut att behöva just det, en kram.

Det här lyssnar jag på just nu, om och om igen.
Håkan Hellströms nya, och det här sista spåret på skivan är verkligen briljant.
Kärlek.

När det kommer till Idol 2010 så kan jag inte göra annat än lägga min röst på Jay. Att se honom stå där på scen för mina tankar direkt tillbaka till högstadiet, bogartsgänget och allt vad det innebar. När Jay genade tvärs över skolgården i slitna jeans, rutig flanellskjorta och med en cigg i munnen kunde det lika gärna varit Kurt Cobain. Eller åtminstone Kurts spöke. Kärleken till musiken har alltid lyst igenom. Vi visste alla att Jay skulle kunna bli något stort bara han förvaltade sina tillgångar väl. När jag såg Jay framföra Black Jesus vid sin första audition för Idol blev jag därför allt annat än förvånad. Stolt, rörd och glad var jag men förvånad? Icke. Men Jay, what took you so long? Nåväl, sent är absolut ljusår bättre än aldrig och jag ser fram emot många spännande fredagsfinaler som vi kommer att sitta bänkade framför tv:n och rösta på Idols klaraste rockstjärna!

Kommer du ihåg den här? Det gör jag. Kanske just för att jag tillhör årgång 1999. Det var året då jag tog studenten och världen helt plötsligt låg för mina fötter. Sommaren 1999, jag minns att jag tog mina första stapplande steg in i vuxenvärlden med skräckblandad förtjusning. Skönt att vara klar med skolan..men nu då? Vad händer nu? Budskapen i Sunscreen song är så himla självklara, trygga och förnuftiga. Den här sången har varit som en vägvisare i mitt liv de senaste 11 åren. Den lär nog hänga med ett tag till.

Har en helt underbar och tokrolig helg framför mig! Ikväll satsar Blunder och jag på en mysig middag för två på favvisen Haket. Blir garanterat ett stopp på Hemmakväll efter det. Vad är fredagsmys utan hyrfilm och snask? Inte mycket nä:) I allt detta mys laddar vi batterierna för fullt inför imorgon då vi gör en heldag i Köpenhamn med Tivoli som huvudattraktion!:) Liseberg i juli var super, MEN alltför långa köer gjorde att vi inte hann med så många karuseller. Detta planerar vi att ta igen imorgon, minst sagt. Jag ska hänga i allt som går att slänga i. Flera gånger om! Kommer att bli så najs...jag känner det:)

En fartfylld helg inleds knappast bättre än med ett crazy-favorit-framträdande från tidigt 00-tal. Som jag älskar den här showen. Vi snackar tider då Britney var som bäst (och hetast) och i publiken finner vi Guy Ritchie som stolt reser sig upp för sitt hjärta Madonna. Fab Five är så exalterade över Ms appearance att de DÖR och Justin Timberlake ser allt annat än nöjd ut med vad som skulle komma att bli den omtalade kyssen i tid och evighet. Allt är med andra ord precis i sin ordning.
:)

Helgen svepte förbi snabbare än blixten. Trots att det är tråkigt med måndag och ny arbetsvecka så är det inget dåligt i sig att helgen passerade så fort. Det är ju ett tecken på att vi har haft mycket och roliga saker att göra. Det var en solig och magisk kväll när Kent entrade scenen i fredags. Och som om tiden stått still de senaste 10 åren så var jag (åtminstone mentalt) stundvis tillbaka till mitt tidiga 20-tal. Jag skrålar för fullt och dansar mig fram i takt med Musik non stop, men låter kidsen göra jobbet i nyare material som Ismael och Skisser för sommaren. Det är nya tider nu men det är helt ok. Är faktiskt ganska befriande att upptäcka att det faktiskt finns ett forum där 80- och 90-talisterna kan trivas i samförstånd. Vi talar alla Kents språk därför är vi ett. Ok, nu kanske jag tar i..:) Men en bra kväll blev det, i bästa vänners sällskap. Se gärna bildspelet nedan.

Lördagen blev inte sämre. På kvällen styrde vi upp en alternativ kräftskiva (alternativ just för att alla inte äter kräftor..:) med finaste vännerna igen. Har en massa bra bildbevis på detta i kameran men har inte kommit längre med det, så det får vänta. Avslutade helgen med ett biobesök, Inception. Helt klart sevärd, men jag tror inte att jag greppade allt riktigt. Vad är dröm och vad är verklighet? Kan vara nog så svårt att skilja på, åtminstone i mitt liv. Inte blir det lättare att hålla isär på bioduken, men en intressant film. Tilltalande och luddig.

Nu blir det sushi!

Kent spelar på Sofiero ikväll och jag ska dit. Det är med kluvet hjärta jag står där ikväll och sjunger med i kärlekssånger från förr (Kents material efter 2007 kan jag inte ens nynna på. En del av mitt Kenthjärta dog med Röd och har inte velat läka efter det och En plats i solen har enbart strött salt i mina sår. Jag är inte imponerad.). Som jag har älskat, hatat, svurit, skrattat, gråtit, dansat och levt till Kent. Utan dem hade mina tonår varit mindre svårmodiga, ja. Frågan är om jag hade velat det? Hade jag blivit lyckligare i slutändan? Nej. Hjärta och smärta hör livet till. Men det är med dubbla känslor jag sjunger de gamla sångerna igen och ser tillbaka på ett liv som känns så långt ifrån det liv jag lever idag. En del sånger gör fortfarande ont att lyssna på. En del förknippas enbart med krossade hjärtan medan jag har ljusare minnen till andra. Lika mycket som jag älskat vissa låtar under en tid i mitt liv, lika mycket har jag avskytt dem långt senare. Det är farligt med musik på det sättet, när den blir för intim och personlig. När den framkallar så starka känslor. Men det visar ändå att jag känner något iallafall och det är egentligen inget dåligt i sig. Att jag känner.

Inför kvällens konsert ser jag främst framemot sista numret, Mannen i den vita hatten. Jag känner mig inte lika stark när de spelar Kärleken väntar men ikväll kommer jag för första gången på väldigt länge stå rak när jag hör den sången, tack vare min nya kärlek.

Jag har haft en underbar sommar hittills, verkligen. Men en sommar utan Laleh, live på scen, är inte helt fullkomlig. I Lalehs sällskap får man tillgång till en värld full av kärlek och magi, där enbart nuet räknas. Vem du är och vad du gjort spelar ingen som helst roll, det enda som betyder något är här och nu. I Lalehs värld är alla vinnare och inga drömmar omöjliga. Det fantastiska är att fröken Pourkarim är så trovärdig och övertygande när hon levererar att jag vågar tro på förändring, även i mitt liv. Den flickan kommer med hopp. Hon borde bli kung eller president, ta sin kärlek och musik till högre makter. Då kanske även jag hade kunnat tänka mig att engagera mig politiskt.

Ikväll blir det finkonsert med Lili & Susie i Halmstad. Blir en perfekt avslutning på min tre veckor långa och underbara semester. Hoppas givetvis på att få höra gamla godingar (Oh Mama, We were only dancing, What's the colour of love? etc.) som gick på konstant repeat på LP och CD hemma i flickrummet på Traktörsgatan..

Igår gjorde jag upp med min barndom och mitt förflutna. Låter megadramatiskt men det var det inte. Inte på något sätt. Men äntligen har jag ro i min själ. Jag kan nu luta mig tillbaka och lugnt konstatera att mina barndomsdrömmar är fullbordade och uppfyllda. Jag har sett Madonna live, jag har nu även upplevt Kiss live. Vi snackar då old school Kiss med smink, bomber, sönderslagna gitarrer etc. etc. Hela kitet bjöds det generöst på igår. Ja, jag har funnit ro. Jag har upplevt samtliga förebilder och vägvisare från barndomen live, på riktigt. Vi har  nu åtminstone vid ett tillfälle (vad gäller Madonna även två..) andats samma luft på ett och samma ställe, vid en och samma tidpunkt. Det är verkligt nog för mig, fastän det samtidigt känns overkligt att det faktiskt har hänt, på riktigt. Vilken nostalgitripp jag gjorde igår, vilken resa! Jag är så sjukt tacksam och glad för min uppväxt och min barndom som i alla tider, så långt tillbaka jag kan minnas, har varit fylld av ovannämnda musikaliska fenomen. Ingenting hade jag önskat annorlunda, ingenting hade jag bytt bort denna tid mot även om jag så haft möjligheten. Cirkeln är sluten. I feel complete.

Det här är svensk sommar och bitterljuv kärlek för mig. Oskar är sjukt begåvad och så 2010. Jag känner så starkt för den här kärlekssången. Visst vill man bara att det ska bli Oskar och Veronica igen när man lyssnar på den?
Kom igen Veronica..
♥

...och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
för bredvid ditt namn står ett namn till...

Såväl Gagas hemsida som YouTube har varit sjukt överbelastat de senaste dagarna tack vare världspremiären av videon till "Alejandro". Så efterlängtad och nu när jag äntligen sett resultatet kan jag inte säga annat än att hon (som vanligt) infriar alla mina förväntningar och mer därtill. Som Gaga själv uttrycker det så är videon en hyllning till Madonna och "Vogue" och jag kan ju inte annat än älska henne och hennes artisteri ännu mer för det. Så proffsigt, så snyggt, så sexigt. Timingen är perfekt. Går verkligen inte att undgå flirten med Madonnas image och moves från 89-90. Och sen är det ju bara så underbart med påkostade musikvideos..hur många av dagens artister lägger ner sin själ och energi på det?

Självklart visas här den förlängda versionen...Enjoy!

Cool med Gwen Stefani för alltid mina tankar till bitterljuva sommarromanser, ljumma kvällar, young love och Medelhavet. Nu verkar det som att sommaren äntligen är här, har nog aldrig varit så efterlängtad, inte vad jag kan minnas iallafall. Undrar vad sommaren 2010 har att bjuda på för äventyr. Jag hoppas på stjärnfall och magi, precis som den där sommaren för nästan 10 år sedan...♥

Det här var min favorit som gick vidare från deltävling 1 i ESC.
Men ikväll hejar jag självklart på Anna!

Har kollat in Anna Bergendahls första repetition i Oslo. Imponeras fortfarande av hennes förmåga att ständigt leverera med tanke på sin unga ålder. Det är inte bara på scen som hon känns sjukt avslappnad och bekväm. Lyssnade på en intervju med henne på P3 för ett par veckor sedan och även genom radion lyckas hon tränga igenom med sina förnuftiga resonemang och behagliga röst. Blott 18 år och med en insikt och inställning till livet som jag trodde var något som kom med just ålder och erfarenhet. Tydligen inte. Trots att jag tycker att "This is my life" känns både slätstruken och uttjatad vid det här laget så vill jag så innerligt att det ska gå bra för Anna i Oslo. Tack vare en vinnande personlighet och scennärvaro anser jag att framträdandet är så mycket starkare än låten. Befarar att det finns en risk för att hon bara blir en i mängden bland alla andra lugna ballader i tävlingen, något som hon dock verkligen inte är..