Samtidigt går hjärtat mitt sönder och jag inte låta bli att tänka. Vi hade klarat oss.
Har tänkt hela dagen på kvinnan som var här i förmiddags och hämtade påsen med kläder som jag utannonserade igår på FB. Klädpaket stl. 74-86 bortskänkes. Jag fick svar direkt från den här kvinnan som tydligen kände en ensamstående och arbetslös mamma som absolut skulle uppskatta lite hjälp till sin lilla flicka. Perfekt tänkte jag för sånt mår jag bra av. När saker och ting som inte längre används kommer till nytta. Kvinnan ringde på vår dörr, en halvtimme innan avtalad tid. En varm och trevlig person kunde jag avläsa direkt. Vi hann knappt hälsa innan Love, morgonbusig och fortfarande klädd i pyjamas, sprang förbi i sin lek och glatt ropade "hej"! Hon log och hälsade glatt tillbaka och frågade mig hur gammal han var. Sedan berättade hon med ett leende på läpparna att hon själv har två busiga pojkar. Vi skrattade båda till i ett ögonblick av samförstånd. Därefter förklarade hon sin tacksamhet över kläderna som jag gav bort. Det är nämligen så att hon hjälper kvinnor från Syrien som kommer hit. Ensamstående mammor som lever på flykt med sina barn. Och nu var hon här som god man åt en mamma och hennes flicka för att ta emot Loves urväxta kläder. Inom loppet av en sekund blev hela den här situationen verklig för mig. Min spontana reaktion när hon berättade det här för mig var att bums gå in på Loves rum och tömma garderoben på allt där var. Jag hejdade mig men tanken om att vi hade klarat oss ändå finns såklart kvar. För det hade vi ju. Om jag så tömt alla hyllor och förråd så har vi ju ändå alltid nånting. Nånting kvar. Om inget annat så har vi varandra. Jag är inte ensam. Dessa kvinnor har ingenting. Dom måste börja bygga på något nytt. En ny grund att stå på åt sig själv och sina barn. Bygga från ingenting i ett land där de inte känner till någonting.
Perspektiv.
Nåväl, jag packade åtminstone ner några par urväxta skor och vinterstövlar också. Och jag var väldigt noga med att visa henne att vinterskorna var varmfodrade. Den lilla tösen kommer att behöva dom nu när vintern sägs komma på riktigt. Tanken ekar fortfarande i mitt huvud. Kvinnan skulle även betala för ett annat klädpaket som jag lagt ut med pris. Jag förstod att kläderna skulle gå till samma person. Men det här var av lite bättre kvalitet och hon ville att flickan skulle ha det. "Ta det" sa jag bara. "Jag vill inte ha några pengar". Men hon var snabb och räckte fram pengarna. Mer än vad som var avtalat. Jag rättade henne i all välvilja och menade att det var alldeles för mycket. Men hon insisterade på att jag skulle ta emot det. Accepterade inget annat. "Du ska ha dom. Du kan köpa dig en kopp kaffe eller vadsom men jag vill absolut att du ska ha dom", sa hon och såg på mig med sina stora, snälla och allvarliga ögon.
Jag nickade stumt och slog ner blicken och äcklades samtidigt av känslan att hon försökte göra mig till en hjälte när det i ärlighetens namn endast fanns en riktig hjälte i det här rummet. Som vanligt när man verkligen och för en gångs skull vill säga något bra så fann jag inte orden. Det blev mest ett vänligt adjö till varandra.
Jag stod kvar i vardagsrumsfönstret en lång stund och betraktade henne där hon gick med den fullpackade Icakassen i ett handfast grepp tills hon var utom synhåll då hon vek av vid nästa kvarter. Samtidigt går hjärtat mitt sönder och jag kan inte låta bli att tänka.
Vi hade klarat oss.
Du behöver inte tycka om mig men behandla mig med respekt och inte som luft, tack.
Hon minns det där utvecklingssamtalet som igår. 26 år ung, lilla ego, med all tid i världen kan man tycka men aldrig att den räckte till ändå. Stressade som vanligt på morgonen. Sen till bussen. Fick skynda. Plumsade i en och annan lerpöl för mycket så ja, kängorna såg för jävliga ut rent ut sagt när hon dök upp till mötet men hon var iallafall i tid. Chefen var dock inte sen att anmärka. Henne kunde man alltid räkna med. Hon vet egentligen inte när eller hur eller var det gick snett mellan de två men hon minns sin första direkta känsla när hon fick höra om den nye chefen som skulle börja. Att hon var kvinna. Det kändes helt fantastiskt. Äntligen och ja. Efter att ha jobbat med alltför många unga och gamla gubbar ända sedan skoltiden kändes det befriande att äntligen få en kvinnlig chef.
Utifrån både bra och dåliga erfarenheter av chefer i arbetslivet önskade hon sig nu en ledare med empati, med känsla för sina kollegor. En person som inte skulle komma att diskriminera eller särbehandla. En person som skulle lyssna, lyfta och inte trycka ner. Men kanske viktigast av allt, en person och en chef som äntligen skulle se henne. Skulle hon spalta upp de viktigaste egenskaperna i ett gott chefsskap så skulle hon än idag lista just den punkten som avgörande för huruvida chefen är värd sin position eller inte. Ser du inte hela ditt team är du ingen god ledare, så enkelt är det och på sikt kan det få förödande konsekvenser för företagets mätbara framgångar. Sånt vet man ju idag. Ändå verkar det fortfarande vara en svår nöt att knäcka för många. Nåväl, nu skulle ju äntligen en kvinna få ta plats och rädda gruppen. Halleluja! Det är nu det händer. Eller också inte.
"Var har du varit någonstans med de där mögiga stövlarna kan man ju undra."
Ok, man kan väl iallafall säga god morgon först men icke, tänkte hon och svalde en djup suck.
"Eh ja, det blev lite bråttom. Och det är ju fortfarande lerigt där de bygger om den nya busshållplatsen så råkade visst hamna i gyttjan" svarade hon nervöst, ärligt, kuvat och med en ursäkta-att-jag-finns-flackande-blick. Hon hade de senaste månaderna blivit allt det där som chefen fick henne att känna.
Men inför det här mötet hade hon faktiskt laddat. Hon hade förberett sig. Hon skulle argumentera för sin sak. Hon visste att hon var väl omtyckt i gruppen och att hon gjorde ett riktigt bra jobb. Hon hade även förmågan att se var och när det brast ibland och när det blev oundvikligt att inte sträcka ut en hand. Att se sina arbetskamrater såväl privat som professionellt. Att på impuls låta hjärtat göra arbetet när hjärnan inte räcker till. Och lönen för jobbet var väl kanske inget att skryta med vilket i och för sig inte bekom henne särskilt mycket. Så länge jobbet känns kul och man har roligt tillsammans. Så hade hon alltid levt. Men så var det ju det här med särbehandling. I en arbetsgrupp om fyra personer i samma ålder med samma utbildning och liknande arbetslivserfarenheter där personerna i fråga har samma typ av arbetsuppgifter är det ju rimligt att tycka att dessa fyra bör ligga på ungefär samma lönenivå. Så var inte fallet. Och hon vill än idag inte tro att den person som stack ut i den här gruppen gjorde det på grund av sitt kön. Men en blir ju tveksam när det jämt och ständigt ska skämtas om "vilken tur att vi har Olle i gruppen nu när glödlampan behöver bytas" och dylikt. Tidigt förstod man på den nye chefen att det kändes tryggt med en kille i den övriga såkallade hönsgården. Hon störde sig inte det minsta på sin manliga kollega. Han var en av hennes bästa vänner under den här tiden. Men efter månader av framgångslösa försök att också bli sedd, få feedback eller känna någon form av ömsesidigt intresse från sin chef bestämde hon sig för att ta upp det här i samband med utvecklingssamtalet. Hon ville veta. Vad gör jag för fel? Du behöver inte tycka om mig men behandla mig med respekt och inte som luft, tack.
Respekt. Är tydligen också en issue för många chefer.
Hon hann knappt påbörja sitt lilla tal förrän chefen avbröt henne.
"Som du säkert har hört så blir det ingen löneökning utöver den procent man har rätt till i enlighet med facket."
"Ok, men hur kommer det sig..." började hon.
"Ja, nu är det detta som är bestämt" avbryter chefen igen.
..Du behöver inte tycka om mig men behandla mig med respekt och inte som luft, tack..
Efter en liten konstpaus försöker hon igen, den här gången mer rakt på sak.
"Vi har exakt samma arbetsuppgifter och vi har arbetat här precis lika länge. Vad vill du att jag ska göra annorlunda och hur vill du att jag ska vara för att förtjäna samma lön som O?"
Chefen ser henne i ögonen men ser rakt igenom henne, precis som alla andra gånger. Sedan ler hon lite lätt när hon svarar: "Ja du får väl bara jobba på. Det är allt jag har att säga".
Och därmed var det "utvecklingssamtalet" över.
Hon har med åren haft flera chefer sedan dess. Någon har varit på samma nivå. Någon har varit bättre. Det mest väsentliga hon lärt sig efter snart 20 år i arbetslivet är se till alla dina arbetskamrater, allt annat är faktiskt mobbning. Bedöm och värdera arbetsprestationen, inte könet. Se i första hand människan som utför arbetet. Hon är ingen maskin. Uppmuntra. Respektera. Var intresserad. På riktigt.
Låt hjärtat göra arbetet när hjärnan inte räcker till.
Kanske är det just därför vissa personer är chefer medan andra inte är det.
Kanske är det just därför hon själv fått höra att hon inte är något chefsmaterial.
