LucyVida

Livet börjar så sakta komma tillbaka igen. Det firar jag med flera glas vin ikväll. Fyra jobbdagar kvar, därefter väntar en dryg veckas ledighet. Så välförtjänt. Så efterlängtat. Medan den svenska sommaren lyser med sin frånvaro drar jag och baby till Grekland och Samos. Bara en vecka kvar..:)

♥


Och här ska vi bo..
:)

De senaste dagarna har mina och alla andras tankar av förklarliga skäl gått till de sörjande i Norge. Jag är och har alltid varit en orolig själ. Jag känner väldigt starkt och mycket när det kommer till alla sorters orättvisor i världen. Det är inget unikt i sig, vi är många. Som tur är. Det är viktigt med känslor. Men ibland lägger mina tankar beslag på mig på ett sätt som gör mig totalt paralyserad och förlamad. Jag känner mig då otillräcklig och mår sjukt illa över all weltschmerz. Jag vandrar i mörker. Tragedin i Norge blev jag inte fullt och på allvar medveten om förrän igår morse när jag läste nyheterna. Jag fick fokusera länge och läsa om och om igen flera gånger innan jag riktigt kunde greppa vad som hänt. Det känns fortfarande inte riktigt verkligt för mig. Jag kommer aldrig att sluta tro att varje människa föds god. Jag kommer aldrig att sluta tro att med kärlek skapar vi harmoni och får man bara tillräckligt med mycket kärlek från start så lär man sig att det är det enda rätta och levererar det vidare till sin nästa och sin omgivning i stort.  Ungefär som skicka vidare. Men världen är inte perfekt. Alla får inte kärlek. Sjukdom och okunskap infekterar hjärnan så att det svartnar för ögonen på somliga. Det finns trasiga människor och om inte förr så i fredags blev vi varse och det med besked.

Jag blir ledsen och rädd när jag tänker på hur man kan värdera och kategorisera människor och folkgrupper på ett så omänskligt sätt. Jag känner ingen förståelse för kategorisering av människor överhuvudtaget. Jag funderar inte över hudfärg, sexuell läggning, religion eller politik varken när det kommer till familj, nära vänner, bekanta eller samhället i stort. Kalla mig naiv, det kan jag leva med. Men jag kan inte leva med eller acceptera den främlingsfientlighet och rasism som blir alltmer synlig och påtaglig i vårt samhälle, tack vare Sverigedemokraterna. Tack vare Anders Behring Breivik. Det gör alldeles för ont. Det kryper under huden på mig som en parasit. Förbannade weltschmerz.

När terrordåd av detta slag inträffar blir frågan oundviklig. Vad är det för värld vi lämnar över til våra barn?
Ondska och trasiga människor har i alla tider tagit form i olika skepnader. Det kommer att födas barn oavsett hur mörk eller ljus vår tillvaro är. Jag kommer fortsätta att tala för kärleken och mångfalden både bland vuxna och barn. Jag anser att det är min samhälleliga plikt att göra så. Viktigast av allt är att vi aldrig låter okunskapen segra. Anders Behring Breivik är en förlorare av största mått och jag hoppas att en eller flera ser till att det kommer att gå på repeat i hans huvud ända tills den dagen han dör.

Om ungefär 3 veckor beräknas en liten Vincent titta ut!:) Första lilleman i gänget och jag är såklart lycklig över att få förkovra mig i annat än bara sockersöta klänningar och babybikinis på barnavdelningen. (Älskar det också, tro inget annat men omväxling förnöjer!) Snickarbyxor och ugglor bör vara en vinnande matchning. Den här killen kommer att bli en tuff liten pys om jag känner de blivande föräldrarna rätt:)
Längtar efter att få träffa honom!

Sommaren 1994 var jag 14 år. Den sommaren cyklade jag och Jenny till Råå i princip varje dag för att hänga på stranden. 1994 hade man fortfarande baddräkt på stranden, trots att man var cool och 14 år. Alla hade det, inte bara jag och jag kan fundera över det än idag. Jag är allt annat än skitsnygg i bikini, jag vet. Men i baddräkt ser jag ut som en förväxt bebis och har alltid gjort, även år 1994 när det minst sagt spelade roll dessutom. Mitt största nöje och utmaning den sommaren var att glida förbi den lilla kiosken på stranden helst så snyggt och diskret som möjligt. Fanns inte en chans i världen att jag lyckades med det när min dagliga outfit bestod av en blå och vitspräcklig baddräkt, illaåtsittande och allt annat än till min fördel. Mina lår som alltid varit för tjocka såg INTE mindre ut med hjälp av baddräktens skärning. Mina bröst som alltid varit för små fick inte heller direkt ett lyft, snarare platt fall. Mitt råttiga, nej ursäkta, cendréfärgade hår som hängde i stripor hjälpte inte heller till. Men där svansade jag förbi, den lilla kiosken och försökte se ut som allt annat än 14 år. Jag ville se världsvan och oberörd ut. Lite sval men inte alltför kall. Jag önskade mig ur min oproportionellt fördelade kropp. Jag ville vara 18 (men hade nöjt mig med 16). Varför? För i kiosken jobbade Dennis. Dennis hade långt brunt hår, såg ut som en rockstjärna och var just 18 år. Dennis gick andra året på gymnasiet och var den snyggaste och coolaste killen jag någonsin sett i mitt dittills korta liv. Dessutom var han en fena på att kratta stenarna utanför kiosken så att de låg snyggt och rätt. Idag hade jag betraktat en sådan aktivitet med stor nördvarning men idag är jag också 31 år och vet bättre när det kommer till vad som är snyggt och coolt, på riktigt. Den sommaren hade jag gjort allt för att för att få kratta de där stenarna med honom. Om han bara ville se mig. Vilket han såklart aldrig gjorde. Den här ensidiga sommarromansen har självklart inget lyckligt slut. Visst hände det även 1994 att den coola 18-åringen blev tillsammans med den blyga och naiva 14-åringen. Såklart. Men sånt hände inte mig. Inte en chans i hela världen. Istället sprang jag där och frågade honom titt som tätt vad klockan var, köpte alltför många glassar och beundrade min kärlek på avstånd. Men han såg mig aldrig. Konstigt? Inte alls. Varför skulle HAN falla för en oerfaren tjej på 14 år som tultade omkring i en blå och vitspräcklig baddräkt. Idag ser jag det glasklart men önskar att jag hade haft samma självinsikt på den tiden. Då hade jag kanske inte kollat upp hans adress.. Då hade jag kanske inte låtit mig övertalas av Jenny att skriva det där kärleksbrevet och en gång för alla berätta för honom vad jag verkligen kände (som om jag egentligen hade någon aning:). Framförallt hade jag kanske tänkt efter både en och två gånger innan jag faktiskt skickat brevet. Men nej då, till de ljuva tonerna av Bon Jovi och Always på repeat i bakgrunden satt jag i Jennys tonårsrum och skrev ner min kärleksförklaring, självklart med viss assistans från min vapendragare. Jag beskrev tydligt i brevet hur jag såg ut på stranden och vem jag var för att det inte skulle behöva bli något onödigt missförstånd. Sen la jag det på lådan och väntade. Och väntade.
Jag fick aldrig något svar. Såklart. Sånt händer som sagt inte mig.

Men jag gråter inga krokodiltårar för det. Jag blev ju tillsammans med en riktig rockstjärna till slut och inte någon jäkla wannabe med hår i hästsvans och en kratta i handen.

Sist jag såg Dennis var kanske för 5 år sedan. På stan. Med två klängiga ungar om halsen och en fjunig kalufs. Det långa håret var borta. Så även hans utstrålning. Han såg faktiskt ganska trött och skabbig ut. Kanske hade han en dålig dag. Han såg rakt igenom mig, så som man ser på folk man inte känner. Men tänk om han hade vetat eller kommit ihåg:) Hur han förgyllde mina dagar och mitt kärlekskranka tonårshjärta den där sommaren 1994.

De senaste dagarna har jag njutit mer än vanligt av varenda sekund. Varje minut är värdefull. Varenda aktivitet engagerar jag mig i med största omsorg. Jag behöver suga in all energi som bara finns för att orka med kommande veckor. Det här är lugnet före stormen.

If it's not ok, it's not the end.

Imorgon smäller det i Laröd! Jag och mina allra närmsta och bästa TJEJER värmer upp inför den kommande bröllopsfesten i september. Vi ska skåla, vi ska skratta, vi ska mingla, vi ska grilla, vi ska dansa, vi ska åka segway. En och annan överraskning finns med på agendan också..

Pia, min goda vän och vapendragare på jobb är morgondagens host och hon är mer än fantastisk. Jag är så tacksam för hennes generositet, initiativ och engagemang inför den här tillställningen att det finns inte. Framförallt är jag glad över att ha Pia så nära som vän. Dagar när min motivation är noll och jobbet bara känns som ett stort tungt cementblock på mina axlar får hon mig ändå att ta mig dit. Frågan är hur jag ska överleva hennes semesterledighet och frånvaro från jobbet de kommande 4 veckorna.. Men det får bli nästa veckas huvudbry.
Imorgon smäller det!:)