Relationer.
Som ska fungera. Som bara måste fungera. Men som ändå inte gör det.
Som jag har förbannat det förflutna. Varit rosenrasande arg på det. Stampat på det och slitit mig själv och många med mig i min omgivning i bitar. Och så många gånger jag tänkt att det här är väl ändå inte kärlek. Inte ska man behöva strida så för kärleken och sin rätt. Då är det väl helt enkelt inte rätt. Åtminstone inte värt det. Skamset har jag sjunkit så lågt att jag låtit kärleken värderas om och om igen. Av andra. Jag har till och med gått så långt att jag tillåtit mig själv bli värderad i andras ögon. Bara tagit emot smutsen och orden. Orden som fortfarande och förmodligen för alltid kommer att framkalla salta tårar bakom ögonlocken. Jag minns det som igår. Det var påsk. Jag hade jagat runt halva stan för att hitta något fint att ha på mig. Jag skulle träffa människor för första gången som jag inte träffat förut. Familjemedlemmar, av den sorten vi kallar för blodsband. Försökte hitta någon fin gå-bort-present också. Ni vet, det är ju så tråkigt att alltid komma med blommor. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för jag ville bli omtyckt. Man vill vara omtyckt när det kommer till familjen. Det vill jag fortfarande. Men inte till vilket pris som helst, har jag lärt. Den där påskmiddagen slutade i en katastrof. Jag grät hela bilfärden hem. Och jag tänkte att det här kan aldrig vara rätt. Vår kärlek som är så självklar för oss. Men så fel för många andra. Jag vill inte kriga.
Man vill inte vara till besvär. Man vill inte göra fel. Hela tiden. Jag erkänner, vår första tid höll på att förgöra mig som människa. Men jag fortsatte hela tiden försöka. Det fanns en tid när jag gjorde allt för att det skulle bli bra. Fungera. Och jag gjorde det för kärleken, för var det någonting jag var säker på så var det min kärlek. Och min kärlek är som bekant mitt driv. I allt jag gör. I ett desperat försök gick jag till och med så långt att jag bjöd hem till en träff. Två familjer skulle mötas. Och det enda jag riktigt minns från det mötet är mamma med klumpen i halsen när hon efteråt säger att hon inte känner igen sin dotter längre. Hon såg mina ansträngningar. Mitt tassande på tå. Livrädd i varje andetag för att råka trampa på en mina. Hon märkte varenda liten detalj. Till och med glitterstjärnorna. De små små, som jag lagt ut till bordsdukningen för att det skulle vara speciellt. För att man som gäst, vän och familj hos oss, skulle känna sig speciell. Hon såg allt som dom aldrig kommer att se. Och det krossade hennes hjärta. Mitt var redan itu så jag svarade väl mest "mm" och sen var det inte mer med det.
Jag hade nått en gräns där jag inte orkade ta in mer. Jag grät inte längre på utsidan. Bara inombords. Och eftersom jag vid det här laget förstått att kärleken aldrig skulle stå som segrare i denna strid hade jag nöjt mig med en vapenvila. Vi behöver väl inte prata med varandra då. Tyckte jag. Men slagen mot hjärtat upphörde inte. Och orden. Bara fortsatte. Små gester och stora handlingar. Jisses vad jag fått stå ut. Och vad många av mina nära fått stå ut. Men det var först i samband med bröllopet som det brast för mig. På riktigt. Jag hade förberett ett tal för min älskade. En överraskning. Och jag var apnervös. Ni vet, så där kräkigt nervös. Svimfärdig. Ja allt det där man är när man vill göra något perfekt för den man älskar mest i hela världen. Och precis när jag skulle börja. Min allra första mening. Då blev jag avbruten. Av någon som inte ser vår kärlek. Eller som uppenbarligen lever med en så stor sorg i sitt eget liv att den inte tillåter någon annan att vara lycklig eller kär. När man inte kan se bortom sin egen jävla bitterhet. Det var droppen.
Min överraskning var förstörd. Jag genomförde den. Till de största applåder och busvisslingar. Men allt var faktiskt förstört. För mig. Två dagar senare skriver jag kontrakt med mig själv. I ett varmt, soligt och helt underbart smekmånadsparadis bestämmer jag mig för att sluta kriga. Sluta vara till lags. Sluta ta emot smällar och kommentarer. Sluta utfärda mina egna i självförsvar.
Vi har fått betala ett högt pris för vår kärlek. Och vi är inte ensamma. Inte ens unika på något sätt. Det finns dom som går in i döden för kärleken. Och det är ett helt annat drama.
Relationer. Varje dag lever jag med sorgen att det aldrig kommer att fungera. Men jag lever också med kärleken som jag inte trodde fanns. Som jag hade spått omöjlig för bara några år sedan.
Man kan hata och avsky. Trampa, sparka, spotta och smutsa ner. Göra allt som bara går för att förstöra.
Måtte då kärleken alltid vara den starkaste soldaten.
Det är det enda jag har att säga om det.
Min enda önskan.
Klockan ringer 6.30.
Jag snoozar. Dröjer mig kvar minst en kvart till.
Rusar upp för att hinna med en dusch, eller nej, idag skippar jag duschen. Snoozar lite till.
Går upp vid 7. Tassar på tå. Killarna ligger kvar och sover gott.
Jag gör mig i ordning.
Det är precis att Love hinner vakna innan jag måste bege mig.
Vilken tur ändå. Att han hann vakna. Vi får en liten stund tillsammans.
"Hej då älsklingar".
Micke får en hastig kyss. Jag stjäl en likadan av Love.
Love vinkar till mig och ler. Sedan fortsätter han med sin lek.
Jag går och låser dörren efter mig.
Hör mina killars glada röster inifrån lägenheten fada ut när jag slår upp porten och ger mig ut i kylan.
Och varje morgon biter jag ihop. Det har jag gjort i drygt sex veckor nu.
Jag tar ut bilen ur garaget och kör till jobb. Det tar inte ens tio minuter. Bilen hinner knappt bli varm innan jag är framme. Är glad att jag har så nära till jobb. Skänker alla pendlande småbarnsföräldrar en tanke och lider med dem. Jag förstår inte hur de står ut med all förlorad tid.
Det nya passérkortet är så litet och lyckas alltid hamna längst ner i väskan. Jag gräver och letar.
Någon annan kollega hinner alltid före och öppnar upp.
Jag småspringer för att hinna in.
God morgon hälsas till var och en och alla som jagar förbi med sina tomma kaffemuggar.
Morgonen är rätt skön. Stämningen är varm.
Jag slår på datorn. Går bort till lunchrummet och ställer in lunchlådan i kylen.
Snicksnackar lite med någon innan jag går tillbaka till mitt kontor.
Väl på plats igen loggar jag in i min mail och kör igång mina program.
Varje dag.
Måndag till fredag.
Vardagslivet såsom jag alltid levt det.
Inget konstigt med det. Inget konstigt för någon.
Det är bara jag som förändrats.
Det är jag som är ufot.
Två olika världar och jag i mitten. Fullkomligt lost.
Jag tillhör ingen, tänker jag med en lätt suck.
Sedan lyfter jag blicken från mitt knappande på tangentbordet och fastnar på en av alla bilderna
på Love som hänger på anslagstavlan. Han ler jättestort.
Och visst tillhör jag honom, tänker jag sedan.
Visst tillhör jag min familj.
Jag vänder blicken ut genom fönstret. Betraktar det stora röda bygget. Katten är fortfarande tänd och lyser upp den grå januarimorgonen. För ett år sedan var det bara en enda stor åker där.
Allting är i ständig rörelse.
När det känns som att allt står still är det viktigt att påminna sig själv om det.
Små, små musasteg som man först inte ser har till slut blivit stora jättekliv.
Att livet händer hela tiden. I små och stora doser.
Även för ett ufo i vakuum som jag.
Ett ufo i vakuum.
Det hörs som en briljant Kentlåt, funderar jag en stund.
Och så rullar dagen på kontoret vidare i sedvanlig anda.
Jag tänkte berätta lite om det magiska med att ha en läsugglebebis i familjen. Det har varit så tydligt redan från början. Självständig, envis och väldigt trygg i sig själv. Kan man säga att en bebis har hög integritet? Isåfall har Love det. Är inte särskilt eller ens det minsta intresserad av andra ungar och vad de gör. Bara han får vara och pyssla med sina grejer. Helst bondgården, fotbollen och böckerna. Böckerna. Åh, alla dessa böcker som han kan sitta hur länge som helst med. Det kan tyckas fånigt att förse en bebis med böcker. Men det är faktiskt inte så dumt om man funderar kring det. Jag träffade en väldigt klok kvinna på bokmässan i Göteborg i höstas som bekräftade min inställning. Hon sa att det aldrig är för tidigt att introducera läsandet. Aldrig. Och jag berättade om hur jag springer på loppisar och köper barnböcker till Love just för att han ska få ha och bläddra och riva i hur han vill. Böcker som man inte behöver vara rädd om. Det har jag gjort sedan Love var 4 månader. Kvinnan lyssnade med intresse och studerade Love helt fascinerat. Han bara satt där, i sin egen värld. Och bläddrade, fram och tillbaka i en dagstidning. Det går inte att nå honom då. Han är som i en egen bubbla.
Jag kan känna viss avund när jag ser honom så. Sakna det. Det fanns en tid när jag också var uppslukad i bokens värld och inget annat kunde tränga in. Nu är det för mycket runtomkring som stör. För mycket att tänka på. Alldeles för lätt att falla i sömn, bara efter några sidor hur bra boken än är. Det stör mig och jag blir arg på mig själv. Jag hoppas att jag hittar min väg tillbaka dit in. Det är ett nyårslöfte till mig själv som jag redan börjat kämpa för.
Men iallafall.
”Han kommer att bli journalist när han blir stor. Tro mig!” sa kvinnan på mässan och log till mig och Micke.
Ja tänk om han blir journalist funderade två stolta föräldrar resten av den dagen. Idag vet vi bättre. Ungen ska ju bli fotbollsproffs. Jaja. Skämt åsido. Love får såklart bli precis vad han vill och jag är verkligen inte en förälder som förespråkar påtvingandet och forcerandet av varken det ena eller det andra intresset.
Med ett undantag.
Jag tycker faktiskt att alla föräldrar, från start, bör förse sina bebisar med böcker. Pekböcker, e-böcker, pixiböcker, dagstidningar, reklamblad. Vad som och allt. Allt som går att bläddra, läsa och titta i. Det handlar inte om att ungen ska växa upp och bli journalist eller författare. Vad det handlar om är att träna barnets förmåga att fantisera och leka med färger, ord och språk. Det handlar om att lära känna och känna igen lusten och magin.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det kommer så otroligt mycket gratis med läsningen. Självständighet, självförtroende, lekfullhet. Bara för att nämna några. En god läsförståelse underlättar och förenklar så mycket i vardagen och vem vill inte försöka underlätta för sina barn? Och det är så mycket roligare att gå i skolan om man förstår vad man gör när man är där. Och om man ges en ärlig chans att förstå varför man är där överhuvudtaget.
Och personligen tycker jag att varenda unge förtjänar att få se och känna glittret som bara och endast kan upplevas i bokens värld. Såklart faller det sig inte lika naturligt för alla att börja läsa med sina barn. Alla har inte fått uppleva glittret själva som små. Men jag tycker inte riktigt att det hör hit om jag får vara så hård. Mycket tar vi med oss som är bra från vår barndom och våra föräldrar. En och annan grej kan vi garanterat förbättra och göra annorlunda.
Så.
Ge läsningen en chans.
För barnets skull.
Nyårsdagen. Det hörs bättre än januari och 2014.
Jag vaknar upp med gårdagskvällens smink. Trött, hungrig och med en lätt antydan till huvudvärk.
Det var så mysigt och trevligt hemma hos Sabina och Jocke igår. Då blir det gärna en drink för mycket, och en shot. Okej då, ett glas vin till också. För tio år sedan hade jag varit pigg som en lärka efter nyår och fest. Jag hade förmodligen börjat det nya året med att gå och träna. Min 33åriga kropp klarar knappt en flarra vin längre. Baksmällan och tröttheten sitter kvar i dagar.
Jag tycker inte att 2014 känns speciellt. Det känns lite tråkigt. Vet att flera har förväntningar på det nya året och man vill ju alltid toppa det föregående. Men själv känner jag ingenting för 2014.
Januari gör mig alltid låg.
Jag går in på toaletten och tvättar bort glittret i ansiktet som envist sitter kvar från igår. Jag måste göra någonting åt mig själv i år. Jag vill glittra, utan att behöva ta till smink och grejer. Känna mig levande igen. Vet inte när jag tappade bort mig själv. Eller jo, det vet jag nog.
Jag vill bli bättre. Vara mer för Micke och Love. Jag får inte ihop det sedan jag började jobba igen.
Jag får inte ihop vardagen längre. Jag hinner inte stanna upp och känna mig lycklig. Hela tiden är vi på väg. Det stressar mig. Jag önskar att jag hade en pausknapp.
Jag vill också att 2014 ska lysa för mig.
