20 januari 2008

Ur "Kära Dagbok":

20 januari, 2008:

Nästan en månad har gått sedan jag skrev sist.
Känns inte så.
Tiden går ganska fort, nästan flyger förbi.
Men mitt hjärta hänger inte med i samma takt.
Mina känslor för N har inte degraderat ett uns sedan jag skrev sist.
Däremot har en allt större uppgivenhet uppenbarat sig.
Jag kämpar inte längre för honom.
Jag har insett att det tjänar ingenting till.
Han vill inte ha mig längre.
Jag trodde aldrig att jag skulle tänka de orden, aldrig.
Men så är det.
Jag är långt ner i skiten.
Känner faktiskt inte igen mig själv.
Känns dessutom som att alla andra i min omgivning rör sig just nu,
medan jag står still.
Det gör mig också ganska vilsen.
Men inser samtidigt att jag kan bara ta en dag i taget.
Jobba på att nöja mig med att för tillfället endast överleva.
Det är en tuff utmaning.
Men jag vill tro att min tid kommer,
både vad gäller karriär, kärlek och familj.
Kommer förmodligen aldrig att få uppleva allt.
Men får jag önska åtminstone en av de tre så går ju kärleken först.
Tveklöst.
På den punkten har jag svårt att se att jag någonsin kommer att förändras.

Kram Lucy



10 december 2007

Ur "Kära Dagbok":

10 december, 2007:

Det känns som att jag håller på att förlora allt som
har någon betydelse för mig.
Så är det nog.
Jag har faktiskt aldrig känt mig såhär ensam.
Frustration är en annan känsla.
Jag får ingen respons från N, trots att jag kryper.
Det säger väl egentligen mer än vad jag vill kännas vid.
Det är verkligen över och vi har ingen kontakt.
Jag är som bortblåst, raderad ur hans system.
Det känns jättemärkligt.
Jag tror aldrig att jag kommer att kunna älska någon igen.
Man blir äldre.
Tröttare.
Jag är inte lika sugen på livet som jag var förut.
Jag har ingen lust till någonting längre.
Lustigt, han lämnade mig för att förskona mig från sin depression.
Och här sitter jag och känner inte igen mig själv längre.
Det känns som att jag åkt på hans sjukdom.
Jag är bitter.
Saknar livsgnistan.
Farligt.

Kram Lucy

2 december 2007

Ur "Kära Dagbok":

2 december, 2007:

Det var längesen,
alltför längesen jag skrev.
Men ett blankt oskrivet blad i en helt ny bok
symboliserar mycket mer än man kan tro just nu.
Jag försöker börja om,
ge mig själv en så kallad nystart.
Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sitta här,
27 år gammal,
i en liten etta med ett marsvin.
Singel.
Avskyr min nya titel:
singel.
Men saknar inte heller det som på slutet innefattade
min föregående status: in a relationship.
Kärleksrelation, utan förnamnet.
Utan kärlek.
Det kan jag lika gärna vara utan.
Men det är hårt när känslorna tar slut eller inte är tillräckliga.
Jag kommer aldrig kunna förlåta honom.
Bittert, jag vet.
Men så har jag ju också kastat bort 4 år av mitt liv på något
som aldrig var meningen.
Lycka,
att känna lycka..
Varför ska det vara så svårt?
Jag kunde inte göra honom lycklig.
Kan jag göra någon lycklig?
Tveksamt.
Kan jag ens bli kär igen?
Tveksamt.
Suck.

Kram Lucy

28 september 2003

Ur "Kära Dagbok":

28 september, 2003:

I'm in love, and always will be.
Jag tänker inte skriva att jag tänker på J igen.
Jag tänker inte förklara att jag varje dag tänker på när vi var tillsammans,
här och hos honom.
Jag tänker inte skriva att jag satt och läste gamla brev och kort från honom i eftermiddags.
Jag tänker inte erkänna att det är honom mitt hjärta slår för, efter allt som hänt.
Jag tänker inte heller skriva att jag kommer att sakna honom om han flyttar till New York.
Så vad handlar detta egentligen om?
Hur dåligt jag mår.
Hur mycket jag tänker.
Näktergalen gör mig så ledsen.
Kyckling med jordnötssås får mig att gråta.
För att inte tala om tacos eller kebab med vitlök och räksallad.
Bamse och Trolltyg i tomteskogen ger inte heller någon ro.
Som jag sov då.
Jag har aldrig sovit så sedan dess.
Det är svårt att såhär i efterhand minnas det som jag kände då.
Hur dåligt jag verkligen mådde.
Jag minns mest det som var bra.
Det känns som jag aldrig kommer förmå mig att gå vidare igen.
Hur ska jag kunna?
I'm in love, and always will be..

Berätta aldrig det här för någon, allra minst J..

Kram Lucy


25 oktober 1999

Jag såg min barndomskärlek idag och kände mig plötsligt väldigt inspirerad till att rota i min gamla dagbok igen.. Den kärlek som jag en gång kände för honom känner jag inte idag, den ligger varsamt bevarad i mitt barndomshjärta och hör den tiden till. Men visst är det härligt med minnen från den där allra första kärleken?

Ur "Kära Dagbok":

25 oktober, 1999:

Det är underligt.
En viss person har än idag förmågan att vända upp och ner på hela min värld,
att få mig knäsvag.
Såhär har jag inte känt sedan balen, då jag sist träffade honom.
N är det jag talar om, som vanligt.
Jag vill vara med honom, känna honom.
Det finns något där mellan oss i luften.
Jag undrar bara vad det är..

När du ser på mig på det sättet,
då rör du mig med din blick.
Jag vill ha mer,
konkret beröring.
Men jag får inte.
Det är knappt jag får tänka tanken ens.
Du finns inte här för mig.
Inte på det sättet.
Inte så ofta som jag önskar.
Trots det, så när du ser på mig,
stannar världen till en liten stund.
Då är det bara du och jag.
Ingenting annat räknas eller har någon form av betydelse.
Jag längtar så efter dig.
Men jag får inte.
Den enda som får längta efter dig är din flickvän.
Och hon, är tyvärr inte jag..

Kram Lucy

20 juli 2002

Ur "Kära Dagbok":

20 juli, 2002:

Det finns ingen anledning att förneka det längre.
Det är slut mellan mig och J, och har varit så i tre veckor nu.
Trots att ingen någonsin kommer att förstå så älskar jag
honom och kommer alltid att göra det.
Vi hör ihop, jag är inte dum.
Men det fungerar inte.
Låter säkerligen motsägelsefullt men som jag
konstaterat tidigare så vet jag att han älskar
mig innerligt men han har och har under hela
vårt förhållande haft problem med sig själv.
Problem som inte går att blunda för om det ska fungera.
Jag vet att jag har varit elak, det ligger i min natur.
Men min kärlek har jag aldrig varit snål med.
J har varit riktigt elak, gång på gång.
Och nu väljer han att lämna mig ifred.
Så nobelt av honom.

(JAG HAR SKAKAT HAND MED JOCKE BERG:))

Kram Lucy


5 november 2002

Ur "Kära Dagbok":

5 november, 2002

Jag har gjort ännu ett tappert försök att hålla mig borta från J.
Får väl se hur länge det håller den här gången.
Jag tror att jag själv har kommit till insikt med att det aldrig
kommer att fungera mellan oss.
Vi kan ju inte ens hålla sams när vi inte är tillsammans!
Jag har mina brister, men det känns som att han försöker
intala mig att jag måste förändra mig så mycket..
Han knäcker verkligen mitt självförtroende.
Jag kanske är lika elak mot honom?
Om fallet är så, måste vi ju låta varandra gå vidare..
Hur ont det än gör.
Just idag gör det dock inte så ont.
Jag saknar att ha någon att älska och som älskar mig.
Men inte just honom.
Jag saknar sms och telefonsamtal.
Men inte just hans.
Jag tror att jag just nu, helt enkelt,
känner mig väldigt ensam.

Kram Lucy


True love is cruel love..


25 januari 2004

Ur "Kära Dagbok":

25 januari, 2004

Jag är rädd men samtidigt inte.
Jag håller på att falla, djupt..
Riktigt djupt..
För första gången känner jag mig underlägsen.
Är det bra eller dåligt?
Jag har ingen kontroll..alls.
Och jag bara går och väntar och väntar
på att han ska höra av sig känns det som.
Men det kommer han aldrig att få veta.
Han säger så underbara saker.
Men varför vill han inte säga att vi är tillsammans?
Det krossar mitt hjärta.

Kan inte N få bli det sista kapitlet i den här boken,
i mitt sökande, förvirrande liv? Snälla..

Kram Lucy

11 oktober 2000

Ur "Kära Dagbok":

11 oktober, 2000

Vad ska jag känna?
Vad är rätt?
Jag vet bara att jag blir jätteglad,
som ett lyckorus som strömmar genom hela mig.
Inte trodde jag att du skulle höra av dig efter nästan två månader.
Jag har inte slutat tänka på dig, jag har inte kunnat.
Mitt hjärta.
Mitt envisa, alltid lika starka hjärta tillåter mig inte. Att sluta.
Jag tänker aldrig glömma den tid vi fick tillsammans.
Jag var så lycklig då.
Det var precis som på film. Allting stannade upp.
Vad händer nu då? Jag vet inte.
Kanske hör du aldrig mer av dig,
kanske svarar du på mitt mail.
Tiden får utvisa.
Känslorna får bestämma.
Jag saknar/har saknat dig så oändligt mycket, R.

Lucy


22 september 2000

Ur "Kära Dagbok":

22 september, 2000

Jag saknar..Gud, vad jag saknar.
Tänker på dig, på oss, förenade.
Känslor. Tankar.
Så lätt faller jag för dig, för lätt.

Undrar vad han gör just nu.
Upplever kärlek?
Kanske det. Han måste ha krossat hur många hjärtan som helst.
Även mitt? Jag vet inte.
Jag visste ju redan då att han skulle dra vidare,
traveller som han är.
Men ändå tänkte jag tanken att kanske..
kanske kan jag få honom att stanna hos mig.
Nä, jag är inte så speciell som jag av hela mitt hjärta önskar att jag var.
Jag vill gråta.
Så kär, jag var så kär.
Han kände något också.
Det måste vara så.
Jag ber för att det var så.

Lucy


25 augusti 2000

Ur "Kära Dagbok":

25 augusti, 2000

Du ska veta att känslorna tar inte slut även om vi inte är tillsammans.
Känslorna tar inte slut för att du åker hem till London eller för att
jag flyttar till Växjö.
Minnena dör aldrig.
Vi dör aldrig.
Jag tänker på dig än och jag vet att du tänker på mig också.
Du ska veta att ingenting är omöjligt och har man bara viljan
kan man övervinna allt.
Det är fel att förneka känslor som finns och som lever.
Att förtränga eller kväva dem är som att förstöra sig själv,
delar av sig själv.
Skriv till mig, snälla..
Du känner.
Jag vet att du känner.

Lucy




28 juni 2000

Ur "Kära Dagbok":

28 juni, 2000:

Rhodos, Rhodos,
mitt älskade Rhodos..
Jag och Dancing Queen återvände till vårt hjärta den 4 juni.
Allt underbart är dock verkligen kort, en vecka går så fort.
Jag trodde att jag träffade kärleken där.
Gjorde jag det?
Jag vet inte svaret själv.
Kanske har jag kärleken här hemma, vem vet..
Jag tänker iallafall ta reda på det.
Dancing Queen och jag återvänder till Rhodos den 29 juli.
Jag räknar nästan sekunderna..
Det känns inte som att jag har någonting kvar här.
Mitt hjärta drömmer sig bort till Spanien i höst.
Jag ska försöka förverkliga mina drömmar.
Undrar bara vilken roll J spelar i mitt liv och hur det kommer att
påverka mig och honom att vara ifrån varandra så länge?
Nu ringde han..

Lucy

21 februari 1999

Ur "Kära Dagbok":

21 februari, 1999

Värmen, närheten.
Känslan av att vi två hör ihop är lika självklar som omöjlig.
Det finns där mellan oss. Det har alltid funnits där.
Beröringen från hans sida, från min sida, ett måste.
Något vi båda är beroende av och vill ha men som vi aldrig
kommer att uppleva under accepterade förhållanden.
Han tillhör någon annan men jag kan känna att hans hjärta tillhör mig.
Min instinkt säger mig det och jag måste lita på den.
Det är det enda jag har.
Vetskapen, att jag aldrig kommer att höra honom säga de
tre allra viktigaste orden som finns, skär i mig.
Det får mig att vilja dö här och nu.
Jag varken vill eller kan leva utan honom.

Lucy

17 november 1998

Ur "Kära Dagbok":

17 november, 1998

Min längtan efter ett svar är oändlig.
Min hunger efter en mening med allt är omättlig.
Jag ser dig och tänker kärlek.
Jag hör dig och känner rädsla.
Ångesten över den vetskap att allting går åt helvete hela tiden är outhärdlig.
När vi kramas vill jag aldrig släppa. Tystnaden stillar oss.
När vi kommunicerar vill jag inget hellre än fly.
Jag flyr från dig hela tiden.
När kommer jag att sluta springa tillbaka?
När kommer du att sluta dina armar och säga nej?
Jag längtar efter äkta kärlek så det skriker inombords.

♥ I yearn to say goodbye ♥

Lucy




29 juni 2003

Ur "Kära Dagbok":

29 juni 2003,

Jag har inget liv för tillfället. Bara jobbar och jobbar..
Känner mig ensam men ändå inte.
Fokuserar på mig själv just nu. Jag ska nå mitt mål..
Midsommar bekräftade än en gång min dåliga självkänsla, brist på självrespekt och hur ytligt vårt
samhälle är. Som om jag inte visste det redan.
Men allvarligt talat. Jag är 23 år, när ska jag växa upp? Och framförallt, kommer jag någonsin att sluta
förvåna mig själv? Tror inte det.
Kan inte radion bara sluta spela Kent? Ska jag ständigt och för alltid behöva bli påmind om mitt förra liv?
Ska han alltid spöka där? Jag ber för att det inte är så.
Jag kommer att bli sjuk isåfall.

Lucy

29 april 2003

Ur "Kära Dagbok":

29 april 2003,

Det har varit slut en månad drygt. När ska jag sluta sakna? Det är svårt för nu minns jag bara det som var bra.
Sjukt nog.
JÄVLA SKIT. ALLA KILLAR ÄR SKIT. JAG TÄNKER INTE FALLA IGEN..Jag litar inte längre. Tilltron är borta.

VÄNTA!

Allt det där om att han var min ghostvoice? Vi var ju menade. Han var ju den jag väntat på..
Den som hjälpte mig ur mitt tragiska liv. Jag trodde naivt på att det var vi för evigt,
in i döden åtminstone..

Jag är så ledsen. Så otroligt ledsen, och jag mår så dåligt över detta. Men det är ingen som ser det,
för jag visar det inte. Det skulle jag aldrig göra. För alla är så trötta på att höra om det nu
och jag förstår det.

Inside I'm screaming though..

Lucy


All min kärlek till dig, ♥A♥

Vissa dagar får man perspektiv på saker och ting. Precis som att man vaknar upp och tänker till. Idag är en sådan dag för mig. Även om det kanske inte märks här alltför ofta så är jag just nu inne i en period då jag inte får inspiration till någonting. Tycker att det mesta känns ganska tungt, men vet egentligen inte varför. Att gå upp på morgonen och komma i tid till jobbet är en stor ansträngning och prestation för mig just nu, särskilt de dagar jag lyckas komma i tid dessutom. Jag har liksom tappat motivationen, tappat lusten. Lite som att jag står i ett vägskäl i livet där jag inte är riktigt säker på vad jag vill, främst karriärmässigt. Det enda jag vet är att jag inte vill inte göra det jag gör i sådär 35 år till, då jag förväntas gå i pension. Jag kommer att bli galen då. Sådana här tankar brottas jag med just nu och kan verka nog så stora och jobbiga för mig, MEN DE BETYDER INGENTING. DET ÄR INGA "RIKTIGA" PROBLEM har jag kommit till insikt med idag. Efter jobb var jag på stan för att ta tag i några ärenden, och springer rakt in i en barndomsvän som jag inte träffat på flera år. Vi har sporadiskt hållt kontakten på Facebook de senaste åren, men pratar inte längre som vi gjorde förr. Tar inte kontakt som förut och umgås således inte som vi gjorde när vi var kids. Tänk, när vi var små och hela världen låg för våra fötter. När vi satt i våra flickrum dagarna långa och lyssnade på Madonna och läste Okej. ♥A♥ skulle bli skådespelerska och jag..ja, vad drömde jag om? Minns inte det idag. Tur är det kanske att man inte alla gånger vet sitt öde och sin framtid, hade man orkat förmå sig att fortsätta då?

Genom andra vänner och bekanta har jag fått höra att det inte varit så lätt för min barndomsvän den senaste tiden. Hon och hennes familj har rent ut sagt haft ett överjävligt år då hennes älskade mamma drabbades av och gick bort i cancer inom loppet av drygt ett halvår. Jag minns min väns mamma som en av de varmaste, ödmjukaste, lugnaste och tryggaste mammor som fanns till hands under vår uppväxttid. Så kärleksfull och go var hela den här familjen att det var svårt att inte bli avundsjuk på deras gemenskap. Hon var ju en del av kärnfamiljen; mamma, pappa, storasyster och lillebror, och hon hade allt det jag själv som barn bara kunde drömma om. Visst växte jag upp med en massa kärlek omkring mig, men aldrig en "hel" familj. Jag minns att jag kunde tycka att det var bra orättvist ibland. Men vad visste jag om ORÄTTVISA när jag var 10-12 år? Uppenbarligen inte ett skit.

ORÄTTVISA är när man tvingas se sin egen mamma ätas upp av cancer och bli medveten om att det ingenting finns att göra. ORÄTTVISA är när man tvingas face:a hur fort klockan tickar helt plötsligt och att man alltför tidigt kommer att förlora sin förälder och därmed en stor trygghet, och lova henne/honom dyrt och heligt att man ska orka fortsätta, att man ska hitta sin väg och bli lycklig i framtiden. MEN, orättvisa är framförallt när man knappt hunnit hämta sig från sin mammas bortgång (gör man förresten någonsin det?) då man får beskedet att pappa har drabbats av en hjärntumör. Där står min vän idag. Som sagt, världens finaste goaste och mest älskvärda människa med familj som man kan tänka sig. VAD ÄR MENINGEN?  Ikväll, när vi sprang på varandra och vi började prata och allting bubblade ur henne kändes det inte som att det var 10 år sedan vi verkligen pratade på riktigt. Det kunde lika gärna varit för några dagar sedan, förra veckan eller månaden. Och jag grät, som jag grät när jag fick höra hennes historia. Det är fan inte RÄTTVIST. Vad hände med att fördela bördan jämnt? Varför ska en och samma familj behöva gå igenom denna typ av tragedi mer än en gång, och inom loppet av ett år? Hur mycket ska en människa behöva ta?? När jag träffade henne var jag på väg till Åhléns för att kolla in deras julpynt.. JULPYNT!! Fattar ni hur sjukt det låter och är? Det blev inget julpynt ikväll som ni kanske förstår. Men jag har som sagt kommit till insikt med ett och annat. Jag har inga riktiga problem och för det är jag väldigt, väldigt tacksam. Aldrig mer kommer det att gå så lång tid innan jag pratar med ♥A♥ igen. Hon säger att hon är disträ och glömmer saker just nu men hon vill väldigt gärna att jag hör av mig och att vi träffas även om hon inte alltid kommer att svara när jag ringer. Hon får vara hur borta som helst just nu, det är helt och fullt förståeligt, men jag kommer inte att ge upp.  Hur tröstar man en vän som är så omgiven av denna satans sjukdom, som är så övertygad själv om att även hon kommer att gå samma väg och bli besegrad av cancer i framtiden? Ärligt talat vet jag inte det. Jag har ingen aning, det enda jag vet är att jag kommer att fortsätta höra av mig och finnas där när hon än vill och orkar. Inte bara för hennes skull utan även för min egen. 

Det är det absolut minsta jag kan göra.



Lucy har något stort att avslöja!

Vem är hela världens hjälte?

;)


Cleaning out my soul

Ah, jag känner mig effektiv! Storstädning på gång här..rensar ut en massa massa kläder som följde med från förra lägenheten. Jag har bott här i ett år nu ganska så exakt, och resonerar som såhär: Har jag inte använt kläderna på drygt ett år så lär jag inte vilja använda dom igen. Inte så att jag har en massa dyrgripar heller som jag vill spara om ifall att det blir modernt igen. Min garderob består mest av billiga HM, Gina Tricot och Lindexprylar som jag med gott samvete kan göra mig av med:) Värre är det dock med ett och annat plagg som på något sätt fått ett emotionellt värde med tiden för mig. Vet till exempel med säkerhet att jag aldrig kommer att använda "Rhodoskjolen" från år 2000 igen, eller rocklinnet som jag använde hela sommaren 2002 men dessa plagg kan jag bara inte förmå mig att slänga. De bär på för mycket historia för det..:) Tror att Dancing Queen vet vad jag talar om.♥


En välbehövlig storstädning ja..
Och som vi ÄGDE på Rhodos sommaren 2000
How time flies..


VILL HA! ♥

Jag är med och tävlar om den här supersöta handväskan. Hade passat perfekt till min outfit till julfesten med jobbet ♥ Egentligen vill jag alltså ha den här handväskan för mig själv, men kan inte låta bli att tipsa dig om att gå in och tävla DU med:) Måste ju hjälpa och inte stjälpa mina kära medsystrar och läsare, eller hur?:)
Tävlingen pågår till 23.59 ikväll/natt så SKYNDA SKYNDA att tävla HÄR!



Tidigare inlägg
RSS 2.0