LucyVida

När Playa del Sol fortsätter att göra mig besviken (vad har hänt? det var ju så bra förra säsongen..) kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på annat. Och jag hamnar i ett nostalgimood som tar mig tillbaka till mitten och slutet av 1990-talet då Spice Girls vann såväl mitt som min hårdrockande storebrors hjärta. Spice Girls var så rätt på det när de slog igenom med sin "Wannabe". Det var Girl Power åt alla, de levererade hits efter hits och tack vare mångfalden i tjejgruppen kunde alla småtjejer hitta sin favoritkaraktär som de kunde identifiera sig med. Jag var (givetvis) för gammal (redan då:) för att fatta tycke för just en medlem, and one member only. Men såhär med facit i hand kan jag erkänna att jag tycker att dåvarande Sporty Spice , numera kallad Mel C , är den som hållt längst och som varit mest intressant även efter Spice Girls-tiden rent artistiskt. När det begav sig var det dock knappast Sporty Spice som drog flest blickar till sig.

En lysande stjärna som förutspåddes goda framtidsutsikter även som soloartist var tveklöst Geri Halliwell, a.k.a Ginger Spice. Geri hade långtifrån den bästa rösten, än mindre den bästa fysiken eller danstekniken MEN hon hade ustrålning, hon hade starquality och förvaltar man dessa egenskaper väl kan man gå ganska långt som artist, egentligen hur långt som helst vill jag tro. 1998 släppte Geri bomben att hon tänker lämna Spice Girls för att gå sin egen väg. De soloprojekt som sedan följde togs emot av minst sagt ljummen kritik och en och annan gäspning..Såhär i efterhand kan vi nog konstatera att Geri hade inte den begåvning, envishet eller förmåga att omge sig med "rätt" människor som krävdes för att hålla sig kvar i rampljuset.

Som den Spice Girlsnörd jag är minns jag hela den här tiden med Geris lämnande från gruppen som väldigt dramatisk. När resterande Spice Girls släppte singeln "Goodbye" som en hyllning till Geri blev det ännu mer drama, känslor och tårar bland fansen vill jag lova. Och jag säger inget om det. Det är en grym ballad med en känslosam text som håller än idag. Huruvida beräknande detta verkligen var back in the days låter jag vara osagt. Det blir konstigt nog av mindre betydelse. Det som däremot känns relevant med den här låten och all drama runtomkring är att den levererades med sådan inlevelse och känsla av äkthet från de  övergivna  gruppmedlemmarna att det spelar inte så stor roll hur mycket sanning som egentligen ligger bakom. Själv är jag villig att tro på den vilken dag som helst, just för att det är en så bra historia:)