10 år för sent
Ibland känns det som att jag är född 10 år för sent, särskilt när det kommer till musik. Jag vet att många hånar och förkastar det glättiga och färgglada 80-talet men jag är inte en av dom. Jag fullkomligt älskar det. Jag älskar musiken från denna era, främst popen och pudelrocken. Många av våra kungar och drotttningar var som bäst då. Madonna, Bon Jovi, Kylie, MJ, Janet, Roxette, Bangles, Kiss. Vi snackar även en tid med stjärnor som Paula Abdul, Samantha Fox, Aha, Alphaville, Belinda Carlisle, Eurythmics, Neneh Cherry etc. etc. Underbara och bästa high school-filmerna och skräckisarna kommer från denna tid. Det var hårspray, axelvaddar, Hubba Bubba, Freddy Krueger, Dirty dancing och lyftet (!) och färger i pastell..ja färger överhuvudtaget. Begrepp som less is more fanns inte på kartan. Visst jag var med, jag ÄR ju född på 80-talet men hade mycket hellre genomlevt dessa år som trotsig tonåring än som den barnunge jag var. Då hade min crush på Patrick Swayze varit mer befogad och ok (eller..?:) och jag hade FÖRMODLIGEN varit en av de lyckliga som såg Madonna på hennes bästa turné ever i Göteborg 1990.
Men nu är det som det är. Jag fick uppleva mina tonår under ett desto svårmodigare och mindre glatt 90-tal. Inte lönt att gräma sig över det och visst 90-talet var inte helt ofruktbart och värdelöst. Även om många av de större stjärnorna från "mitt" 80-tal fadade upptäcktes nya talanger. Var sak har sin tid antar jag men jag kan inte låta bli att fundera, var det inte mer kärlek och positiv anda under 80-talet, i allt? Ibland upplever jag det som att det musikmässigt mörkare och svåra 90-talet har satt så djupa spår i min själ att det inte går att tänka i några andra termer än krossade hjärtan, tårar, svek och ensamhet. Och allt är självklart Jocke Bergs fel...och Skunk Anansies...och Alanis Morissettes. Snacka om helt rätt timing när The Ark slog igenom år 2000 och erbjöd något som då kändes väldigt nytänkande, uppfriskande och befriande. En välbehövlig brytpunkt helt enkelt. 10 år senare och med ännu mer perspektiv på tillvaron erkänner jag idag att jag självklart älskar dem allihop och behöver dem ALLA i mitt musikhjärta för att jag ska känna mig hel. MEN för att avrunda detta alltför långa inlägg, 80-talet kommer alltid att ha sin speciella plats i mitt hjärta. Förmodligen för att jag aldrig fick chansen att uppleva det så som jag egentligen hade önskat..
Men nu är det som det är. Jag fick uppleva mina tonår under ett desto svårmodigare och mindre glatt 90-tal. Inte lönt att gräma sig över det och visst 90-talet var inte helt ofruktbart och värdelöst. Även om många av de större stjärnorna från "mitt" 80-tal fadade upptäcktes nya talanger. Var sak har sin tid antar jag men jag kan inte låta bli att fundera, var det inte mer kärlek och positiv anda under 80-talet, i allt? Ibland upplever jag det som att det musikmässigt mörkare och svåra 90-talet har satt så djupa spår i min själ att det inte går att tänka i några andra termer än krossade hjärtan, tårar, svek och ensamhet. Och allt är självklart Jocke Bergs fel...och Skunk Anansies...och Alanis Morissettes. Snacka om helt rätt timing när The Ark slog igenom år 2000 och erbjöd något som då kändes väldigt nytänkande, uppfriskande och befriande. En välbehövlig brytpunkt helt enkelt. 10 år senare och med ännu mer perspektiv på tillvaron erkänner jag idag att jag självklart älskar dem allihop och behöver dem ALLA i mitt musikhjärta för att jag ska känna mig hel. MEN för att avrunda detta alltför långa inlägg, 80-talet kommer alltid att ha sin speciella plats i mitt hjärta. Förmodligen för att jag aldrig fick chansen att uppleva det så som jag egentligen hade önskat..
Här kommer en pampig powerballad från min barndom och era.
Oh yes, more is more..Det är bara så det är.
♥
Oh yes, more is more..Det är bara så det är.
♥
Kommentarer
Trackback
