LucyVida

Kent spelar på Sofiero ikväll och jag ska dit. Det är med kluvet hjärta jag står där ikväll och sjunger med i kärlekssånger från förr (Kents material efter 2007 kan jag inte ens nynna på. En del av mitt Kenthjärta dog med Röd och har inte velat läka efter det och En plats i solen har enbart strött salt i mina sår. Jag är inte imponerad.). Som jag har älskat, hatat, svurit, skrattat, gråtit, dansat och levt till Kent. Utan dem hade mina tonår varit mindre svårmodiga, ja. Frågan är om jag hade velat det? Hade jag blivit lyckligare i slutändan? Nej. Hjärta och smärta hör livet till. Men det är med dubbla känslor jag sjunger de gamla sångerna igen och ser tillbaka på ett liv som känns så långt ifrån det liv jag lever idag. En del sånger gör fortfarande ont att lyssna på. En del förknippas enbart med krossade hjärtan medan jag har ljusare minnen till andra. Lika mycket som jag älskat vissa låtar under en tid i mitt liv, lika mycket har jag avskytt dem långt senare. Det är farligt med musik på det sättet, när den blir för intim och personlig. När den framkallar så starka känslor. Men det visar ändå att jag känner något iallafall och det är egentligen inget dåligt i sig. Att jag känner.

Inför kvällens konsert ser jag främst framemot sista numret, Mannen i den vita hatten. Jag känner mig inte lika stark när de spelar Kärleken väntar men ikväll kommer jag för första gången på väldigt länge stå rak när jag hör den sången, tack vare min nya kärlek.