LucyVida

Att fylla år har blivit allt mindre roligt med åren. Man kanske kan tycka att jag är för "ung" för att ha den inställningen. Men ärligt talat så har inte jag tyckt att det varit vidare roligt att fylla år sedan jag blev 25. Fram tills dess var det helt ok, kul till och med och jag såg riktigt framemot att fylla år och bli äldre då. Man partajade verkligen in sina födelsedagar ordentligt. (Det sistnämnda har jag väl förvisso inte slutat med..:)  När 25 var över och man började närma sig 26, blev det med ens påtagligt att man helt plötsligt var närmre 30 än 20 och bara den vetskapen var ju illa nog. Vet inte varför jag alltid varit så rädd för att bli 30, egentligen. Kanske för att 30 känns som en milstolpe på något sätt. Jag säger inte att det är så, men DET KÄNNS som att man vid 30 ska ha kommit underfund med så mycket om sig själv. Helst ska man ha kommit på vad man verkligen brinner för och kan tänka sig att jobba med, kanske inte resten av livet men iallafall en bra tid framöver. Man ska ha uppnått en schysst lön så att man kunnat skaffa sig drömlägenheten kanske t.o.m. drömhuset (för villa och volvo vill väl alla ha?), för att inte tala om det här med barn. Kanske har man inte skaffat barn än, men man funderar iallafall i de banorna och givetvis lever man ihop med sin, om inte redan så iallafall inom kort, blivande make osv. Jag vet att detta bara är föreställningar som existerar i mitt huvud och jag säger inte att jag tycker att det är RÄTT att leva så vid 30års ålder. Så svart eller vitt är ingenting. Jag är knappast där än på någon av punkterna, enbart vad gäller kärleken vill jag iallafall hoppas och tro, men jag ser ju hur det ser ut i min omgivning bland jämnåriga. Ligger inte majoriteten av ovanstående punkter i ens intresse när man som jag, BÖRJAR NÄRMA MIG 30, blir man nästintill betraktad som en alien. Observera att jag KLAGAR INTE över min tillvaro, jag förklarar bara hur jag känner. Att INTE längta efter barn när man är i min ålder kan vara både provocerande, chockerande och konstigt i andras ögon. Detta har jag fått erfara vid flera tillfällen i varierade miljöer och umgängen när jag hamnat i en sådan diskussion. Ursäkta, vilket år var det nu..1910 eller 2010?  Jag är dock sjukt lyckligt lottad som har de mest fritt tänkande individerna i min närmsta omgivning. Bland bästa vänner och familj behöver jag aldrig känna mig konstig eller underlig. Kraven och förväntningarna som samhället och alla utomstående tycks ha alltför ofta existerar liksom inte. Hos min kärlek, min familj och mina vänner finns min fristad och det är där jag tillåts stanna upp, hämta luft och andas emellan varven innan jag stressar vidare, ständigt kämpandes mot klockan och tiden..Det har sagts förut men It really takes a fool to remain sane in this world all covered up in shame.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli så långt, och från början tänkte jag att jag skulle vända det här med att fylla år till något som är ganska positivt iaf. Har ju blivit så fint uppvaktad av både vänner och familj i helgen. Fröken C och Miss Dion har varit först ut med att gratulera med söta gåvor...och snart drar jag ju till solen för att fortsätta mitt firande. Så visst jag erkänner, det är roligt att fylla år!:) Önskar bara att kraven som jag har på mig själv kunde minska i samma takt som siffran på papperet ökar för varje år men tyvärr verkar det vara tvärtom för mig. Hoppas också att jag verkligen gör mig förtjänt av all den kärlek jag ständigt får av nära och kära. När jag befinner mig i min egen bubbla kan jag nog vara rätt så dålig på att visa hur mycket jag faktiskt uppskattar det.

Sådär. Nu har jag tänkt färdigt för idag.