LucyVida

23 december idag och jag kan unna mig en sovmorgon om jag vill. Men det går inte så bra så jag smyger ut i hallen och plockar upp dagens HD istället. Hittar där artikeln om de skånska tjejerna som just nu lever drömmen i New York. De är runt 20 och de har stora drömmar just nu och för framtiden. Deras liv har just börjat. Herregud så coolt. Inte ska man ångra något sägs det men jag kan ändå ångra lite att jag varit så mesig. Så hemmakär. Att jag aldrig vågat. När jag var 20 hängde jag upp mig på svåra och dåliga pojkvänner som endast gav mig magont, huvudbry och som lämnade mig med ett hjärta i spillror som min mamma och mina kära och bästa vänner gång på gång fick plocka upp, då jag själv var helt oförmögen. Jag blev den där tjejen som jag egentligen och verkligen föraktar. Tjejen som stannade kvar pga. killen. Tjejen som aldrig vågade pga. kärleken. Oj oj, sann kärlek låter en flyga fritt. Riktig kärlek handlar inte om brutna vingar och att känna sig fängslad. Men vad visste jag då?

Det är så lätt att säga nu, men hade jag varit tio år yngre så hade jag också gjort New York och Manhattan. Utan att tveka. Kanske hade jag pluggat ekonomi där. Kanske hade jag gått en skrivarkurs. Kanske hade jag jobbat häcken av mig på nåt café. Bara det där att känna och leva pulsen i staden som aldrig sover. Herregud så coolt.