LucyVida

1989 såg jag Roxette på Sofiero. Det var mitt i hypen kring Look Sharp! och Roxette var det bästa och största som fanns i min värld just då musikmässigt talat. Marie var cool och jag var lite smygkär i Per, såklart. 1989 var jag bara 9 år och måste tyvärr erkänna att jag inte minns mycket från själva konserten mer än att jag var där, med en stukad fot som gjorde sjukt ont. Dagen innan var jag med i någon gungtävling på Viskängen där jag och mina vänner tävlade i vem som kunde gunga högst och hoppa längst. Jag landade snett på något vis och satte mig i sandlådan med foten under mig och det var inte så skönt. Jag minns att jag var jätteorolig att jag inte skulle få gå och se Roxette dagen därpå för mamma, nu när jag varit så klantig och stukat foten. Men jag fick gå, så gott jag kunde:)

Ikväll spelar Roxette på Tivoli i Köpenhamn och självklart drar jag och min bror och våra kärlekar dit för att få uppleva våra barndomsidoler på nytt. Jag räknar inte med att magin eller nostalgin har överlevt dessa 22 år som passerat. Men jag är nyfiken på att få se och höra dem 2011 och hur de levererar sina fantastiska, tidlösa och odödliga hits.  Kanske fäller jag en tår eller två när det blir dags för den här låten, om nostalgins vindar sveper över mig. Som en hyllning.
För minnenas skull.