LucyVida

Veckans prövning är äntligen över och nu är det bara att vänta. Vänta på det där telefonsamtalet eller brevet som kommer om två veckor. Jag hoppas mer på ett brev än ett samtal. Det känns mer positivt. Fast vad vet jag?
I sex månader har det sökt mig. Jag har inte lidit, det vore att ta i.  Men det har hela tiden funnits där i bakhuvudet och malt, som en parasit. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det. Inte en endaste dag.

Jag vill verkligen bara kunna sätta punkt för det här nu. Sätta punkt och få lov att gå vidare.