Att vara gravid - del 2.
Var det planerat?
Hur lång tid tog det för dig att bli gravid?
Ska ni verkligen kolla upp könet, det förtar ju hela upplevelsen!
Tittar ni på större bil nu? Det går ju inte att ha er lilla när man får barn.
Och hus? Ni ska väl köpa hus? Kanske inte precis nu men man kan ju inte
låta sina barn växa upp i lägenhet!
Och syskon? När planerar ni att skaffa nummer 2? För ni måste ju skaffa syskon till bebisen!
Hur gör ni med föräldraledigheten? Det är väl inte bara Du som ska gå hemma? Ni delar väl lika?
Och oj vad stor du är! Är du säker på att det inte är två därinne??
Etc.
Etc..
Etc...
Jag trodde inte riktigt på att det verkligen kunde bli så förrän jag själv hamnade där. Alla dessa frågor och kommentarer. Den plötsliga rätten till och åsikten om mitt privatliv kom som från ingenstans i samma sekund som jag offentliggjorde att jag var gravid. Fast egentligen började det långt innan. Det startar ju så fort folk börjar misstänka att man är eller försöker bli med barn. Och det verkar vara en resa som aldrig någonsin kommer att ta slut. Så fort bebis och familjeliv hamnar på kartan så är man intressant. Som att ens status uppgraderas något. Och ofrivilligt finner jag mig själv helt stum i den här cirkusen. Jag är en öppen person när det kommer till det mesta men mitt privatliv och hur jag väljer att leva min vardag rör i första hand enbart mig och Micke. Väldigt mycket delar vi (mer än gärna) med oss av men det är just det. Rätten till att välja och självbestämmandet i stort som helt tycks gå förlorat, när man blir med barn.
Folk vill väl i stort, jag vet. Men många vill också bara ge uttryck för sina åsikter eftersom de vet bäst. Överhuvudtaget vet ju de som har barn sedan tidigare precis vad som är rätt och fel och hur man ska gå tillväga i olika situationer. Så är det kanske och jag erkänner att jag är helt grön när det kommer till det här men vad hände med att göra och lära av sina egna misstag och skapa sin egen väg? Det är ju en ganska vettig livsfilosofi när det kommer till mycket annat i livet så det borde väl kunna implementeras på det här med barnafödande och familjeliv också?
Jag tror absolut inte att själv är bäste dräng och jag tar mer än gärna emot råd och lyssnar till berättelser som vänner och familj vill dela med sig av. Men det är just det, när man blir gravid och framförallt när det börjar synas, då har man helt plötsligt jättemånga vänner (?) och en ofantligt stor omgivning som vill tycka till. Människor i vilkas sällskap jag annars går helt obemärkt förbi. Människor som i andra sammahang inte finner mig intressant. Människor som jag inte ens känner. På riktigt.
Bebis, familjeliv och allt vad det innebär, sånt som jag inte ens kan föreställa mig förrän vår egen tittat ut, det verkar jättemysigt. Omvälvande. Stort. Kanske bland det största man kan vara med om. Men jag hoppas inte att det kommer att ta över mitt liv. Inte på det sättet. Att det inte finns något annat att prata om. För jag vill aldrig bli den där människan. Kanske kommer jag att värna extra mycket om de jag känner som inte har barn. Kanske kan jag finna andrum hos dem och få vila där då och då.
Andas..
Avslutningsvis, till alla de jag inte känner men som av någon anledning ändå undrar..
Här kommer svaren en gång för alla på de frågorna som jag fått i omgångar sedan jag blev gravid.
Planerat och planerat. Hur planerar man sånt? Väldigt välkommet är det iallafall och jag blev gravid bara ett par månader efter att vi slutat skydda oss. Så det tog inte lång tid alls kan jag tycka.
Ja vi valde att kolla upp könet av flera anledningar som var rimliga för oss. Vi är båda sjukt nyfikna av naturen. Även om jag är ett stort fan av överraskningar så kan jag inte på något sätt likna vårt barns födelse vid att öppna julklappar på julafton. I mitt huvud är det inte jämförbart. För många är moroten när man ligger där och krystar att inte veta vilket kön det är. För mig är moroten att veta precis vem han är och att jag äntligen ska få träffa honom.
Nej, vi behöver ingen större bil i dagsläget. Det går utmärkt att ha en Toyota Yaris och barn. Finns till och med Isofix i baksätet så kommer att bli lätt och smidigt att klicka i bilbarnstolen. Det ni!
Nej, vi tittar inte på hus. Vi är inte särskilt händiga någon av oss och trädgården hade det bara blivit synd om då intresset inte finns varken hos mig eller Micke. Vi har andra fritidsintressen som vi inte vill kompromissa och framförallt så är det en ekonomisk fråga för oss. Vi lever gott idag med en låg hyra och fin lägenhet centralt som vi trivs i med gångavstånd till mycket som lockar oss. Vi har möjlighet att unna oss det mesta av det vi vill göra och är inte beredda att ge upp det för dyra lån och en högre månadskostnad. Inte i dagsläget. Men vi stänger inga dörrar. Kanske är hus något som kommer att intressera oss när vi blir äldre, men inte just nu och inte just för att vi ska få en liten bebis. Vill även tillägga att det går utmärkt att växa upp i lägenhet, det är jag ett levande bevis på.
Vad gäller syskon eller inte till Lillfisen så vet vi inte riktigt hur framtiden ser ut. Vem gör det? Just nu känns det väldigt lagom med ett barn. Kanske ändrar vi oss. Kanske väljer vi att adoptera en liten flicka eller pojke om några år eller så vill vi kanske försöka få ett biologiskt barn till. Möjligheterna är flera och det är inget som vi känner att vi vill eller måste bestämma på förhand. Det enda vi är överens om och vet i dagsläget är att vi kommer inte att skaffa fler barn just för att Lillfisen ska få syskon. Det är inte avgörande för oss.
Jag kommer att vara mammaledig i drygt ett år och Micke kommer att vara pappaledig ca 3 månader. Det passar oss och vår livssituation utmärkt!
Jag är ÖVERTYGAD om att det bara är en bebis i min mage. Så många ultraljud kan omöjligt visa fel. Och tänk så skönt det hade varit om folk förstod hur less man blir på att få höra hur stor man är jämt och ständigt. Det är ju inget man brukar kasta ur sig när man ser en överviktig person (SOM MAN FRAMFÖRALLT INTE KÄNNER) så varför man ska behöva höra det och nästintill betraktas som ett skämt i folks ögon när man är gravid övergår mitt förstånd.
Synd att den burdusa kvinnan som jag träffade på Gekås i Ullared förra veckan inte läser min blogg. Hon hade nog kunnat lära sig ett och annat av det här inlägget.
Kommentarer
Postat av: Lotta
SÅ BRA SRIVET LOUISE! Tänk vad alla ska lägga sig i och undra. Min filosofi har alltid varit sköt dig själv och skit i andra, tänk om fler tänkte så.
Trackback
