Som om tiden stått still, men inte jag.

Jag vansköter stackars bloggen riktigt mycket för tillfället. En underbar vecka på Rhodos har passerat. Inga bilder har jag på gång än. Vi landade igårkväll och det var direkt upp och jobba imorse. Kom tillbaka till ett skrivbord fullt av högar som jag inte vet hur jag ska hinna igenom den här korta veckan på jobb. Men å andra sidan, det kommer ju alltid en ny måndag och en ny vecka och det som inte hinner göras nu får helt enkelt vänta. Något jag kan och alltid har varit mer än bra på är att planera, organisera, strukturera och prioritera. Så det är så jag jobbar under tidspress, jag prioriterar och det brukar alltid bli lyckliga slut när jag gör så.
Och Rhodos i mitt hjärta. Jag kan åka till Skiathos och tycka att det är Greklands vackraste och mest romantiska ö. Jag kan åka till Santorini och uppleva världens vackraste solnedgång. Jag kan åka till Samos och bli förälskad i de små mysiga gränderna och det turkosa vattnet. Jag kan åka till Kreta och vada i rosa vatten och långgrunda stränder under svajande olivträd. Jag älskar mitt Grekland och varenda plats jag hittills upplevt men det är bara en ö som har en själ, och det är Rhodos. Helt subjektivt talat.
Såklart att det känns att återvända till en plats som man besökt så många gånger i sitt förflutna. 10 år kan passera och en del hinner man glömma. Men många minnen kan också vara så djupt förankrade i en plats och dess byggnader och gator att det bara kommer tillbaka till en, som om det var igår, fastän det var flera år sedan. Som om tiden stått still, men inte jag. En Shellmack, en bargata, en telefonkiosk, en blick och ett leende från en söt liten dam som aldrig skulle känna igen mig men som jag minns såväl från alla de sena nätterna vi sprang och köpte hennes fantastiskt goda Pita Gyros. Hennes mathak finns kvar. Som om det var igår och inte 2001.
Såklart har Rhodos en själ för mig, allt annat vore konstigt. Och det känns fortfarande som att jag kommer hem på något vis när jag åker till Rhodos. Jag känner mig hemma när jag är där. Skönt att Micke också trillade dit så att vi kan åka tillbaka tillsammans igen, och med en liten lillfis nästa gång ♥
Jag hoppas att det inte kommer att dröja alltför länge innan det blir av.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0