LucyVida

Att jag är gift med världens bästa man är ingen nyhet. Att han är unik visste jag redan efter vårt första möte. Men aldrig har det väl blivit så påtagligt som nu och sedan ca 9 månader tillbaks. Saker som jag tar för givet och aldrig funderar kring. Handlingar. Värderingar. Sådant som är en självklarhet för mig och Micke då vi lever i ett jämställt förhållande är inte lika självklart för andra har jag lärt.

 

Och jag är så lyckligt lottad. Det visste jag ju också sedan innan men nuförtiden kniper jag mig nästan i armen då och då för att påminna mig själv om hur lycklig jag är. Jag vägrar att kalla det "tur". Jag har inte "tur" som har en sådan fantastisk man som Micke. Vi väljer alla våra partners. Det handlar inte om tur. Det handlar snarare om omdöme. Och det är väl så att jag har det då, gott omdöme och god personkännedom och att jag inte nöjer mig. Något har jag således uppenbarligen lärt mig under alla mina kärlekskranka år. För de som går in och läser här då och då är det ganska uppenbart att jag inte alltid haft samma goda omdöme vad gäller val av män. Men jag lär mig som sagt hela tiden och jag är väl medveten om att alla tidigare erfarenheter, såväl bättre som sämre, har skapats av en anledning. De har ju fört mig hit och format mig till den personen jag är idag. Ingenting är förgäves. Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv om det då och då.

 

Relationer. Man ska inte jämföra men det är svårt att undvika när man hör andras vardagsberättelser. Många gånger lämnas jag helt förbluffad. Ofta får jag höra att jag ska vara tacksam som har en kille som Micke, som hjälper till så mycket hemma, som både städar och lagar mat och tvättar och som är så engagerad och delaktig i vår graviditet. Det finns många adjektiv och stora ord att svänga sig med när det kommer till min man och vad jag känner för honom men tacksam och just i det här sammanhanget, nja.. Det låter inte särskilt bra i mina öron. Däremot är jag som sagt förbluffad och förvånad över att det finns kvinnor och män år 2012 som kan tänka sig att leva under några som helst andra omständigheter. Det uppstår så många varför i mitt huvud att de inte räcker till.

 

Varför väljer man att leva med en man eller kvinna där man inte delar vardagens sysslor och hjälps åt? Är det martyrer som bara för sakens skull vill kunna klaga på att de får dra hela lasset själv eller har de helt enkelt inget förtroende för sin partner att han eller hon faktiskt kan och klarar av att laga mat, tvätta, dammsuga etc? Eller vill man kanske bara ha möjligheten att förlöjliga sin partner genom att kunna dra en bra (?) historia i lunchrummet på jobb om att: min man ser minsann inte skillnad på en paprika och en morot. Han är omöjlig när han ska gå och handla!  Eller är det helt enkelt så sorgligt att man lever ihop med en gris som man får agera mamma åt för att han/hon inte orkar bry sig?

 

Och vidare, om något av ovan är fallet, är det kärlek?

 

Om man är i en relation och försöker bli gravida, varför skulle inte bägge parter vara lika delaktiga och engagerade? Jag greppar det inte! I samband med vårt senaste MVC-besök fick jag höra hur glad jag ska vara att Micke följer med mig på alla undersökningar. Det är klart att jag är glad när vi går på våra MVC-besök men varför ska jag vara extra glad för att min man följer med och får höra om vår bebis utveckling? Är det på något sätt ett jobbigt ont, en extra uppoffring eller ansträngning från den blivande pappans sida? Jag förstår verkligen inte. Micke vill ju detta lika mycket som jag och varför skulle han inte vilja det? Han är precis lika nyfiken som jag på vår bebis. Vi är båda precis lika mycket på väg att bli föräldrar. Exakt. Vi bokar alltid in tider så att bägge ska kunna närvara. Varför är inte det en självklarhet? Åter igen. Jag greppar det inte. Jag kan inte förlika mig med att det är vi som är det annorlunda och avvikande paret i det här läget. Inte 2012. Inte när det kommer till vår generation. Inte när det kommer till kärlek, ödmjukhet och respekt.

 

Men det är väl bara att acceptera hur saker och ting är. Jag är gift med världens bästa man - Mikael Jondalen -   and I know it och jag är lycklig över att vi ser på varandra och lever tillsammans som jämlikar.

 

Min man och jag, vi kan båda städa, tvätta, diska, handla, byta sängkläder, planera och fantisera om bebis, inreda barnrum, sköta våra jobb, hinna med ett och annat fritidsintresse, vår familj, våra vänner och varandra. Kanske gör det oss till två superhjältar, inte vet jag. Det enda jag vet är att Micke är min hjälte och det visste jag redan första gången jag såg honom. Det var honom jag väntade på, hela tiden. Aldrig har jag tidigare ens funderat eller vågat drömma om familjeliv och framförallt barn i någon av mina tidigare relationer. Kanske tillåter man sig inte att göra det när man lever ihop med en man som har alltför många issues med sig själv. Kanske faller det sig inte naturligt.

 

Med Mikael Jondalen faller sig allt naturligt. Allt har fallit på plats och i det här sammanhanget erkänner jag att jag är just tacksam. Jag är tacksam för att jag inte behövde vänta längre innan våra vägar möttes. Jag är tacksam för att den ömsesidiga kärleken till slut kom och var ämnad även för mig.

 

För det är jag tacksam.