Heja dom få gånger i livet när det bara säger klick!

Mammagrupp.

Det ordet gav mig obehagskänslor när jag var gravid. Ja redan innan graviditeten om jag ska vara ärlig. Förmodligen för att jag aldrig varit den personen som trivs i stora grupper, enade för ett och samma syfte. I träningssalen funkar det för där har jag enbart fokus på mig själv, vem hinner med något annat? Men under graviditeten visste jag ju att jag skulle bli kallad till någon form av föräldragrupp på BVC och jag var väl aldrig överförtjust i tanken. Vänner har jag, både med och utan barn så jag förstod inte vitsen med att fösas ihop med ett gäng nya vuxna ansikten och deras bebisar. Typ hej, våra barn är födda med bara några dagars mellanrum och det gör ju självklart dig till min nye bäste vän! Glöm bort personkemi, spontanitet, personlighet, värderingar och känslan när man gillar någon riktigt mycket och kan varandra utan och innan utan att behöva använda något så världsligt som kommunikation. Helt oviktiga komponenter, vi har fött barn nästan alldeles samtidigt och det måste ju göra oss till själsfränder!

Och nej jag vill inte skriva ner mammagruppen som en onödig och oviktig förening. Den är såklart viktig och gynnsam för många nyblivna föräldrar. Det är bara inget för mig. Jag har som sagt aldrig funnit min plats och person i det ändamålsenliga kollektivet. Jag träffar gärna mammor och pappor och deras bebisar men hellre med färre än flera ansikten åt gången. Jag slipper gärna hetsen, jämförelserna och jag vet bäst. För det är väl ändå så att alla barn är olika och det som är bäst för vår Love är tveksamt bäst för alla andra bebisar. Jag vet inte hur det är i andra mammagrupper men i den jag går i blir det då och då onödiga diskussioner just för att flera vet bäst. Då jag aldrig ammat Love utan gett honom ersättning från dag 1 så är jag dessutom gruppens ufo som ingen förstår sig på. Har du inte ens försökt? Nej, jag har inte ens försökt. Jag har gjort ett medvetet val från start. Jag har valt bort amningen. Medvetet. Men argumenten för det har jag aldrig velat gå in på. Vi vet ju alla hur laddat ämnet är ändå. Särskilt bland nyblivna mammor.

Nej mammagruppen skulle jag klara mig utan. Men jag går dit ändå. Fika kan man aldrig få för mycket av (?), sist fick Love en gratis tandborste och det är ju mysigt med babymassage. Även jag kan se fördelar med detta kollektiv. Men något mer än bullmamma blir jag nog aldrig i den där gruppen.

Inför förlossningen hade vi även två föräldraträffar på MVC. Jag kände mig väl ungefär lika taggad inför dem som inför träffarna i gruppen på BVC. Idag är jag dock väldigt tacksam för att jag gick dit. Jag fick inga nya vänner för livet just vid dessa två tillfällen heller. (En av dom är jag dock redan vän för livet OCH kollega med sedan 5 år tillbaka bör jag dock tillägga). Men när jag var på återkontroll hos min gyn. 6 veckor efter att Love kommit till världen sprang jag på Pernilla och hennes lilla tjej Felicia i väntrummet och vi kände igen varandra från mötena några veckor tidigare. Det sa bara klick den här gången. Inte bara för att vi båda hade varsin unge på armen, inte för att vi kunde jämföra förlossningsberättelser, mat- och sovrutiner. Inte för att vi gått i samma föräldragrupp. Vi hade börjat prata med varandra oavsett den här eftermiddagen. För det är sånt som händer när det bara finns där. Den där känslan som inte går att ta på. Och så befriande det är att ramla över varandra när man allra minst anar det, utanför den påtvingade gemenskapen. Heja spontaniteten!

Jag har känt Pernilla i 4 månader nu och det känns som vi varit vänner i en evighet. Det bara är så med henne. Jag känner mig så sjukt avslappnad och bekväm i hennes sällskap. Allt kan jag berätta för henne. Allt jobbigt och roligt med Love. Allt jobbigt och roligt privat. Allt mellan himmel och jord och hon dömer aldrig. Reflekterar och kommer med tankar, råd och egna berättelser. Men hon verkar aldrig fördömande och det är en ovärderligt god egenskap. En makalös mamma till en strålande liten tös och en mycket god vän.

I Pernilla vågar jag nog hoppas att jag har en vän för livet. Och såna växer sannerligen inte på träd.

Henne är jag rädd om.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0