LucyVida

Jag står och skrapar lite obekvämt i gruset med mina nya skor. Solen skiner och det är varmt. Sommaren har kommit tillbaka, om så bara för idag. Skinnjackan klibbar lite. Dåligt klädval. Men hur skulle jag veta? Det är en obekväm dag. 

 

Min morbror hinner lägga av ett sista skämt innan det är dags. Som för att bedöva eller möjligen förtränga det som komma skall. Och så gör han det för att skydda mig och kanske även sig själv från smärtan och verkligheten. Så har det alltid varit. I hans ögon blir jag aldrig vuxen. Det är en fin gest. Söt till och med. Men det funkar tyvärr inte.

 

Alla går på rad in i samlingsrummet där minnesstunden ska hållas. Det är ett ljust och fint rum. Urnan står på en piedestal omgiven av ett blomhav i alla de vackraste färger som man kan tänka sig.

Nu är vi alla samlade. Hela släkten. Konstigt och olustigt men det sker endast i samband med begravningar nuförtiden. Så är det säkert för många familjer. Tiden räcker inte till längre. Inte intresset heller kanske, om man får vara så krass.

 

Det var bara en person som saknades idag, och jag tyckte att jag såg honom på håll tillsammans med några av de andra när de kom från parkeringen. Såklart tog jag fel.

 

Han finns ju inte längre med oss.

 

Begravningar är vemodiga. Vidriga till och med. Jag har hunnit med några stycken vid det här laget och nu känner jag min kropp så väl att jag vet ungefär exakt när under akten som det brister för mig. Jag behåller mitt lugn ganska länge, eller åtminstone så känns det som en evighet. Det handlar kanske om 10 minuter. Idag ska jag vara stark, tänker jag. Och stötta min mamma och de närmast sörjande. Därför stänger jag av så gott jag kan och försöker tänka på annat. Men det tar inte många minuter innan hjärtat kommer ikapp hjärnan och visst ja, det är faktiskt inte svagt att gråta. Det är tårarna som gör mig stark. Och när jag tillåter mig själv att känna så, då bara forsar det.

 

Idag grät jag för barnen som förlorat en förälder och jag grät för den sörjande änkan. De träffades i så unga år, knappt fyllda femton, och älskade varandra in i det sista andetaget. Är inte det värt ett skyfall av tårar, så säg. Och hur går man vidare utan sin livskamrat. Sin älskade. Ibland är livet så grymt att jag bara vill vrida ut och in på hela skiten. Klippa sönder det och se strimlorna singla ner på marken och bara stampa på dom. När livet är som allra smutsigast. Då vill jag bara kapa alla känslor och ta adjö. Det här livet är ingenting för mig.

 

En stund in på akten känner jag hur min mamma som sitter bredvid mig börjar skaka. Hon är helt upptagen av sorgen och när musiken sätter igång så brister det för henne. Jag lägger armen om henne och så gråter vi hejdlöst tillsammans. Bara låter det komma. Hon har förlorat sin storebror den här sommaren. Jag vill inte ens tänka tanken att jag själv kanske eller förmodligen kommer att sitta där en dag, framför en urna eller kista och ta farväl av min egen storebror, min trygga pelare och följeslagare i livet. Såklart kommer de tankarna till mig under en ceremoni som denna. Tårarna likaså. Han sitter på min andra sida. Jag ser på honom och tänker att än så har jag honom kvar. En välsignad bekräftelse, aldrig så stark som idag.

 

Under ceremonin pratas det mycket om min avlidne morbror. Officianten gör sitt bästa för att lätta upp stämningen och göra den så kärleksfull som möjligt. Men hon kände honom inte när han var i livet. Och det är nog så svårt att tala om någon som inte längre finns med oss. Ibland räcker orden inte till helt enkelt. Jag kommer på mig själv flera gånger, lyssnandes med ett halvt öra. I det läget känns det ok att stänga av. Istället vandrar tankarna lite drygt tio år tillbaka i tiden när jag flyttade till min egen första lägenhet. En milstolpe när man är tjugonånting och tar klivet in i vuxenvärlden. Min första lägenhet behövde målas i varenda liten vrå och det var min äldsta morbror som hjälpte mig med det. Jag kan fortfarande minnas hans röst och hur han svarade mig när jag, helt ohändig och tacksam som få, förklarade min tacksamhet för att han fixat min lägenhet så fin. Jag finns här alltid för dig. Det vet du.

Och det är precis så jag väljer att minnas honom. Som den där klippan som alltid står stadigt när allt annat faller. En vågbrytare i stormen. Såklart har vi inte träffats tillräckligt ofta de senaste åren, en lätt ekvation att knäcka när någon lämnat. Men vissa människor bara vet man att man räkna med oavsett tid och rum. Han var aldrig mer än ett telefonsamtal bort.

 

Och allra mest sörjer jag med min mamma idag som förlorat sin storebror.

En av de allra bästa.

 

Tack för det, livet.