LucyVida

När vi bestämde oss för Vincent känns det som att vi gjorde det i ett försök att rädda vår relation. Iallafall när jag tänker på det såhär i efterhand. Vi hade varit tillsammans och gjort slut. Tagit en paus ett par månader. Och sen på det igen. Och den här gången ville vi ju verkligen att det skulle funka och så kom vi på den briljanta idén att skaffa något gemensamt som skulle knyta oss samman. Så originellt. Det talades inte om en lägenhet eller en hobby. Nej. Vi bestämde oss för ett husdjur. Och det blev marsvinet Vincent. Beslutet låg förstås egentligen hela tiden hos mig. Likaså ansvaret och jobbet kom det att visa sig. Från första mötet när han klamrade sig fast vid min hals, gav mig en massa blöta pussar och vägrade att släppa taget och tills den dag när han blev sjuk och inte orkade mer.

 

Jag kan inte säga att Vincent räddade vår relation. Han gjorde egentligen varken från eller till. Och förhållandet tog slut dryga året senare. Men han räddade kanske mig där ett tag. Ni förstår, under en ganska så dyster tid och några vilsna år behövde jag aldrig känna mig ensam. När modet svek och tårarna sprutade tack vare ett trasigt hjärta och en förlorad pojkvän var han alltid där i min famn, eller vid min kind för att slicka bort tårarna. Han var min följeslagare och vän. Soffhäng och parkhäng och hemma-hos-mamma-häng. Han var alltid med mig. Någon gång testade jag att ha honom i cykelkorgen men det gillades inte riktigt. Bättre var det att gosa in sig i filten och mysa ner sig i transportburen. En gång varannan vecka fick Vincent manikyr och pedikyr. Framtassar och fötter skulle trimmas. Behandlingen skedde i den lokala djurbutiken på Slottshöjden något kvarter från där vi bodde. Där hade den lille charmören från start charmat tjejerna som jobbade där.

 

Vi brukade kolla på tv tillsammans. Lost var favoriten. Och Gilmore Girls. Och så käkade vi popcorn till. Fast Vincent föredrog alltid persilja. Bladpersilja. Ekologisk helst. Och det är helt sant. Ungefär sådär förflöt livet på ett tag och under den tiden så var jag singel. Ungefär en 27-28 bast i en liten etta med ett marsvin. På den tiden kändes det ganska sorgligt. Jag kände mig gammal och kunde många gånger gråta mig till sömns över det. Men nu när åren gått och de bästa och mjukaste minnena vävts in i bomull så var det faktiskt en ganska mysig tid. Jag och Vincent mot världen.

 

Efter ett tag träffade jag sen Micke och självklart blev Vincent lite sotis. Man snackar om rutinmänniskor. Vincent var ett rutindjur. En liten gammal stofil som avskydde förändringar, främst vad gällde det sociala umgänget och den dagliga kosten. Så en ny pojkvän när han dessutom gått och blivit mannen i huset var inte direkt populärt i början. Men som tur är så var minnet ganska så kort för det lilla livet. Vincent vande sig till slut vid Micke och accepterade honom som plastpappa och som en i familjen, som om han aldrig varit något annat.

 

Trots ett och annat sjukhusbesök pga. tråkiga tumörer som inte ville hålla sig borta så fick Micke och jag också några fina år tillsammans med Vincent. Att som marsvin bli utnämnd till bestman och få gå på bröllop och bo på hotell tillhör tveksamt vanligheterna. Men så var ju inte Vincent vilket marsvin som helst. Han var en lyxlirare, ett marsvin med klass. Och när vi så tidigt förra våren blev gravida med Love slog mitt hjärta volter av glädje. Vincent skulle bli storebror. En uppgift som skulle passa det lilla förnuftiga marsvinet som handen i handsken. När magen började växa till en liten kula låg han så gott och passade den. Ruvade på den som en liten höna. Bara minnet av det gör mig både ledsen och glad idag. Vincent blev ju sjuk, riktigt sjuk precis innan midsommar förra sommaren. Och den här gången gick det inte att rädda honom. Inte på ett värdigt sätt åtminstone. Så många nätter som jag legat sömnlös och undrat om vi fattade rätt beslut när vi lät honom somna in. Men hur mycket mer skulle han orka? Och hur egoistisk kan en människa vara och ändå behålla någon form av gott samvete? Jag kommer alltid att fundera och undra. Samtidigt så har jag sex fantastiska år att se tillbaka på fyllda med glädje och kärlek, kutter, bus och mys.

 

Det som dock grämer mig mest är att det fysiska mötet mellan Love och Vincent uteblev. Det hanns inte med då jag var nånstans i sjätte månaden när Vincent somnade in. Men vet ni, saker och ting går igen. Och idag har vi en underbar liten kille som redan har ett magiskt band till och kan tala med djuren. Love har sedan han föddes alltid trivts bättre bland papegojorna, gråsparvarna och präriehundarna än bland människorna. Kanske är han ett halvmarsvin trots allt.

 

Idag den 26 augusti skulle vår älskade Vincent blivit sju år. Min livräddare. Loves storebror.

Mormors gosse. Världens bästa marsvin.

 

Alltid och förevigt saknad och älskad här på jorden<3

 

Jag hoppas att han bjuds på alldeles extra goda och stora persiljeblad idag i marsvinshimlen.

Och att det ställs till med ett hejdundrande kalas.

 

Hurra för Vincent!