LucyVida

Hon är 12 år och sitter i gungan jämte sin barndomsvän på gården där dom växer upp tillsammans. Dom gungar inte utan väger mest fram och tillbaka. Gör mönster med fötterna i sanden. Det är fortfarande sommar men inte särskilt många dagar kvar av lovet. Det känns i luften att det är augusti. Att nya tider väntar. Dom bara hänger där. Umgås i tystnad. Bara så som bästa vänner kan umgås.

Plötsligt säger vännen "tror du att du vet vad äkta kärlek är?"

Hon, som alltid har ett svar till allting säger "Nej, det kan vi omöjligt veta. Vi är alldeles för unga för det".

Hon ljuger och är fullt medveten om det men svarar så som för att skydda sin vän. Hon vill inte att vännen ska grubbla för mycket på sånt som ändå aldrig blir som man vill.

 

Vännen tittar på henne lite dröjande men svarar efter ett tag "Såklart. Såklart är vi det".

 

Hon var alldeles för ung när hon snubblade över den stora kärleken. Den drabbade henne i alltför unga år. Hon var inte redo. Snarare livrädd. Därför gick den inte att hantera. Inte från något håll. Det blev bara tafatt och livlöst istället för levande och självklart. Där och då i livet, ungefär 12 år gammal, gjorde hon ett medvetet val som skulle dröja kvar i väldigt många år. Hon valde att vara kär i kärleken istället för att gå ut och uppleva den. Hon valde att beundra på avstånd istället för att närma sig. Hon valde att älska i det tysta istället för att uttrycka vad hon verkligen kände. Varför inte bara slänga ur sig "Du, jag gillar dig. Ska vi hänga?" Hänga med varandra gjorde de förstås i princip varje dag. Men i tystnad. Inte som med barndomsvännen. Mer som vänner gör, som vill något mer. Men vem tar risken när man är 12 år ung? Inte hon. Och inte han. Det blev aldrig rätt tillfälle. Ändå fanns det tusen.

 

Hon och barndomsvännen följdes åt resten av grundskolan. De tog sig igenom högstadiet tillsammans och därefter gymnasiet. Och den outtalade kärleken fanns där alltid runt hörnet. Runtomkring henne hela tiden. Barndomsvännen blev också kär under den här tiden och vågade så mycket mer än sin vän. Pojkvänner kom och gick. Ibland varade det, ibland inte. Oavsett hur det gick tycktes hon aldrig bli sårad. Hon hade med andra ord skyddat sin vän i onödan. Man blir inte sårad av kärlek. Äkta eller påhittad. Lång eller kortvarig. Kärleken gör aldrig ont, så är det. Konstigt ändå. Själv blev hon sårad bara av att tänka på att det som var menat för henne aldrig blev. Kanske är det dom som far mest illa. Dom som aldrig vågar. Dom kringvandrande tickande bomberna som jag skrivit om förut.

 

De tonåriga barndomsvännerna blev tjugo och började väl nånstans däromkring förstå lite mer vad det handlade om. Sånt som man aldrig tänkte på som tonåring som till exempel att livet är till för att levas och kanske inte alla gånger väntar på en. Inte kärleken heller för den delen. Vännen måste ha plockat fyrklöver flera gånger om för mitt i all plötslig livsinsikt som bara sköljde över dom båda gick hon och träffade sitt livs kärlek. Men för den andra hade äventyret precis börjat. Eller jakten om man vill vara så grov. Hennes stora kärlek från barndomen kunde hon glömma. Han hade gått vidare för längesen och hade nu flickvän. De umgicks inte längre. Hon fick höra på håll att han inte var lycklig alltid. Men vem var egentligen det? Hon hade åtminstone ingen lycklig kärlek med sig i bagaget från de sprudlande tonåren. Det var skönt att lämna dom åren bakom sig. Alla år av outtalad och obesvarad kärlek. All beundran på avstånd. Helt meningslöst.

 

Tjugo och tjugonånting var allt annat än meningslöst. Det var nu livet skulle levas. På riktigt.

Och som hon levde. Åren mellan tjugo och trettio har hon valt att kalla de bästa i sitt liv. Livet var som en berg- och dalbana. Bara tuta och kör och kasta sig in i den ena kärleken efter den andra. Såväl äkta som påhittad. Hon kände sig modig. Barndomsvännen höll fast vid sin pojke alla dessa år. Det gjorde hon rätt i. Hon hade hittat kärleken. Den som hon också drömde om. Särskilt efter varje misslyckat försök. Efter varje käftsmäll. Men hon reste sig åtminstone alltid igen. Det var det enda som betydde något.

 

Hon och barndomskärleken började springa på varandra igen. Dom pratade med varandra. Igen. Inga konstigheter. Dom var vuxna nu. Men ändå inte. Kanske är det för alltid så med människor man hängt med intensivt under vissa perioder i livet. Som om relationen växt fast och stannat i hur det var, vilket inte är så konstigt. För utan näring växer ingenting. Och när man ses igen, efter kanske 1, 5 eller 10 år så går man per automatik in i sina respektive roller. Från förr. Tafatt och stapplande. Allt det som hon inte längre är. Det kan vara läskigt och nostalgiframkallande på en och samma gång. Hon har upplevt bägge med honom. Och det är väl lite så det är när den stora kärleken till slut blir en legend. När det inte finns en tjugoårig kärlekshistoria med bittert slut att falla tillbaka på. När kärleken aldrig blev ful och utvecklades till ett monster, eller dog ut om man så vill. När man envist och alla gånger höll fast vid att bara vara kär i kärleken. När kärleken aldrig uttalades utan fortskred i det tysta. När man aldrig fick uppleva något sämre än varandras bästa sidor.

 

Dom fick aldrig veta hur det skulle kunnat ha varit för dom. Den historien skrevs aldrig. Istället skrevs andra kärlekshistorier åt henne och åt honom. Efter sina tjugo fick hon en bättre saga än hon någonsin vågat hoppas på. Och han? Det vet hon ingenting om. Det hon däremot vet är att legenden lever vidare och den är ganska cool.

 

Något att berätta för barnbarnen.