För även om vardagen känns okej så är den inte längre underbar.
Äta, jobba, sova.
Äta, jobba, sova.
Så var man tillbaka i ekorrhjulet igen.
Det funkar. Faktiskt.
Jag är tacksam för att jag har gått tillbaka till ett jobb som jag kan sedan innan och behärskar mer än bra och där timmarna flyger iväg. Det skapar en slags trygghet kring allt som snurrar i mig och mitt huvud just nu. För även om vardagen känns okej så är den inte längre underbar och fysiskt är jag inte där jag egentligen bör vara.
Det måste väl ändå varenda mamma och pappa hålla med om, som går tillbaka till sitt arbete efter en längre tids föräldraledighet. Oavsett hur mycket eller lite du älskar ditt jobb så finns det numera något som står över allt annat. En större uppgift.
Och varje morgon som jag går hemifrån är den där osynliga kniven vassare än någonsin. Ett hugg i hjärtat när jag sätter nyckeln i låset och lämnar barnskrik, joller eller bus bakom mig är numera ett faktum. Något som jag bara måste lära mig att acceptera.
Fine. Men det gör inte känslan mindre onaturlig för det.
Såklart vänjer man sig. Men det betyder inte att det gör det lättare. Såklart kan jag skratta och skoja med kollegorna på jobb och med gott samvete njuta av en stillsam lunch utan att en liten person ständigt drar i mig. Men det betyder inte att det inte längre gör ont i mig över att jag inte får spendera alla mina dagar med honom.
Såklart jobbar jag på och ger så mycket av mig själv som jag bara kan för att prestera så bra som möjligt i min yrkesroll samtidigt som jag i mina små pauser gråter tårar inombords som ingen annan får se. För att jag saknar honom. Hela tiden.
För vad gör man inte för att vardagen ska fungera?
Man biter ihop och vänder ett papper till.
Det är vad man gör.
