Jag vill inte hoppa
På rad sitter alla barnen och plaskar med fötterna i vattnet. Flera är ivriga att få hoppa i. Men inte Love.
Vi föräldrar ska bara sjunga den där ramsan först. "Lilla simbarn, hoppa nu. Hoppa ner i vattnet. Hopp. Hopp".
Hopp.
Samtidigt som vi börjar sjunga växer paniken i Loves ögon. Han blir ledsen, börjar gny och sträcker sig efter pappa som hejar på framför honom. När alla de andra ungarna kommit i vattnet sitter Love fortfarande kvar. Stressad.
När vi gjorde den här övningen i början av terminen hoppade Love i hur glatt som helst. Då var han mindre medveten om sin omvärld. Han såg inte ungarna runtomkring. Love såg bara mig och Micke och skrattade och jollrade. Det var för ungefär två månader sedan.
Idag är Love 13 månader och väl medveten om sin omvärld.
Det är inte bara på babysimmet han reagerar såhär. Överhuvudtaget när vi är i grupp och ungarna ska göra likadant som så även sker på barnrytmiken blir han helt paralyserad. Som att det låser sig för honom när han ser alla barnen. Och så kommer tårarna. Förlåt, gråten och skriken rättare sagt. Vi har gått i samma rytmikgrupp sedan i mars och han har alltid älskat det. Fram tills nu.
Det är så påtagligt nu. Den här bubblan som hittills bara innefattat mamma, pappa och Love. Den har brustit.
Poff.
Det är både på gott och ont.
Nu ska vi snart ut i stora vida världen igen. Den som jag slängde igen dörren rakt i ansiktet på med en rejäl smäll för dryga året sedan.
Det är läskigt.
Skitläskigt.
Alla hobbydiagnoser som ställts på Love nu i samband med hans stressade beteende de senaste veckorna kan sammanfattas i ett ord.
Separationsångest.
Ja det kanske det skulle kunna vara. Isåfall har nog jag också fått en släng av det. Jag visar det inte öppet men inombords skriker jag också för att vi inte längre är en.
Imorgon är det dags igen. Både för mig och Love.
"Lilla simbarn, hoppa nu".
Jag vill inte heller hoppa.
