LucyVida

Året är 2001. Jag är 21. Det är sommar och jag jobbar på ett café i Norrköping. Hur många våfflor gräddade inte jag den sommaren? Inte konstigt att det aldrig riktigt smakat sedan dess. Det är den mest spännande sommaren i mitt liv som jag hittills hade upplevt. Jag är kär. Det är besvarat och allt är så lätt. Som att trippa på små lätta moln. Kärleken när man var 21. Jisses, så naivt. Härligt. Men naivt.

 

Jag bor hos honom i hans lägenhet hela sommaren och vi leker sambos. Det känns vuxet. Första gången som jag har något eget, som är mitt. Fast ändå inte. Allting var ju hans. Jag lånade ju bara. Allting med oss var på lånad tid och när den sommaren gick mot sitt slut så var vi båda två väl medvetna om vad som skulle ske. Jag skulle flytta hem igen. Tillbaka till Helsingborg och börja plugga en 4-årig utbildning. Den vetskapen förtog mycket av charmen med det vi hade och allt som varit vi mot slutet. Såklart försökte vi att vara tillsammans på avstånd ett tag. Såklart.

Men det var som att magin var borta. Kärlek utan regelbunden näring upphör kanske till slut. Iallafall när man är 21:)

 

Men så kom jag att lyssna på den här låten just idag. Den med Håkan och oj vad det doftar sommar och ljumna kvällar år 2001. Det har gått tolv år sedan den gick på repeat i hans tvåa den där sommaren. Och den håller verkligen, än idag. Till skillnad från kärleken.