Uppväxt i storstan präglad av storstan men nu när jag vandrar samma stråk är jag ovan.

Idag var vi och promenerade i mina gamla hoods. Närlunda, där har jag mina första minnen.

Jag är tre år och har fått vattkoppor. Min bror kom undan med några stycken på sin kropp men jag, på mig blommade de upp överallt. Det gjorde ont att kissa och jag ville inte se mina prickiga ben så då fick jag kissa med lampan släckt. På ögonlocken satt dem. Det gjorde ont att blinka. Jag kände mig så ful och hemsk att jag inte ville se mig själv i spegeln. Mamma hängde den stora gröna Snobbenfilten över hallspegeln för att jag skulle slippa betrakta mig själv. Smärta. Detta är mitt första minne av psykisk och fysisk smärta.

Jag lärde mig aldrig cykla på Närlunda, fastän mamma kämpade med hjärta och själ. Det gick bara inte utan stödhjul. Så arg jag var och som vi kämpade på gårdarna mellan hyreshusen, fram och tillbaka. I tidig ålder fick jag lära mig hur frustration kändes och hur det plågade mig att inte kunna. Jag har alltid velat kunna och behärska innan jag ens försökt. Det har satt många käppar i hjulet för mig, bokstavligen. Inte minst när vi var kids, på Närlunda.

Jag minns att man var livrädd för och fruktade det ökända Närlundagänget. Alla vuxna talade om dessa farliga ungdomar och alla barn var livrädda för dem. De hade kniv på sig, hette det. Men aldrig att man såg dem. Idag undrar jag om de någonsin existerat. Myten.

Vi flyttade från Närlunda när jag var fyra och min bror skulle börja första klass. Men har under hela min barndom återvänt dit. Antingen på promenad med mormor eller när det var bra vintrar med snö. Närlundabacken var ju den brantaste och läskigaste pulkabacken i stan! Det är den fortfarande, tänkte jag idag när jag blickade ut över den och ner i den djupa dalen.

Så längesen men ändå inte.
Det känns som ett helt annat liv, men ändå inte.

Jag må bo i helt andra Helsingborgskvarter idag men jag har sagt det förut och jag säger det igen och igen.

Mina rötter är där dom är. Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. Jag vill inte glömma. Tvärtom, är jag ganska stolt.
Precis så vill jag ha det. Min uppväxt. Min barndom som format mig till den jag är.

Jag önskar ingenting annorlunda.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0