LucyVida

När Love får kontakt med en präriehund genom en glasruta på Köpenhamns zoo, då gråter jag.

 

När jag tittar på gamla repriser av Extreme Makeover: Home Edition, då gråter jag också.

 

När jag är ute på mina dagliga promenader och med vagnen kör om en gammal och skröplig dam eller herre som kämpar sig fram med sin rullator, då kommer också tårarna. Särskilt om jag fantiserar ihop en historia om hur ensam den här personen måste vara. Förmodligen inte många vänner kvar i livet. Barnen, om det finns några, bor kanske på annan ort och hälsar sällan på. Jag fäller en extra tår och känner ett hugg i magen för att jag själv är livrädd för att bli sist kvar. Man vill ju inte vara den som lämnar sist. Inte först heller. Ok, man vill helt enkelt inte lämna. Ja, jag är livrädd för döden.

 

Jag har alltid gråtit när jag läser om barn och djur som far illa. Jag skäms för att jag oftast bläddrar vidare i tidningen eller på skärmen. Jag orkar helt enkelt inte ta in all ondska och smärta. Mitt hjärta är redan proppfullt av det. Också. Och för det skäms jag. Att blunda för verkligheten är inte tillåtet. Det får man bara inte göra.

 

Jag gråter varje gång Laleh entrat scenen när jag varit och sett henne live. Då kommer det så mycket tårar att allt blir ett blurr och Laleh blir bara suddig i mina ögon. Men så börjar musiken och öronen får sitt godis och då gråter jag igen för att det låter så bra. Musik, driver mig väldigt många gånger till tårar.

 

Jag gråter efter en fotbollsmatch med damlaget när jag inser hur orimligt stort näthatet är, i det fallet främst bland män. Hur man kan formulera så fula meningar och publicera dem i det offentliga rummet så att vi andra ska behöva ta del av smutsen. Hur man kan hata så mycket. Då gråter jag, för det gör mig ledsen. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för Love när han är stor nog att förstå. Jag måste jobba på något bra eller vettigt att säga då och för det gråter jag för det ska egentligen inte behövas.

 

Jag gråter de dagar jag tar mig ork att gå in och läsa Kristian Gidlunds blogg. Varje gång jag går in håller jag andan. Är det över nu? tänker jag. Har cancern vunnit? Jag gråter för att världen är så jävla orättvis och för att man ska inte behöva bocka av sin to-do lista när man endast fyllt 29 år. Man ska överhuvudtaget inte ens behöva fundera över en sådan lista när livet knappt har börjat. Man ska inte behöva tänka att "nej, jag fick aldrig träffa mitt livs kärlek". Eller "nej, jag fick aldrig drömma om, längta efter och uppleva mina kommande barn". Heller. För jag hann inte med det. Sjukdomen tog mig först. Vid det här laget gråter jag floder.

 

Varje gång.

 

Jag gråter när min man kommer hem en dag efter jobbet och finner mig, trött och sliten, inte alls fixad (den dagen heller) med det otvättade hårsvallet i snedtotte, stå och sortera tvätt i sovrummet. Och så utbrister han "gud, vad fin du är älskling". Först gråter jag för att jag blir nästan förnärmad. "Skojar du eller? Jag vet ju att du inte kan mena det". När sedan allvaret i hans blick sjunker in gråter jag för att det han säger tydligen är sant och att han tycker det. Och allt annat kan ju faktiskt kvitta i det läget. Även min egen kassa självbild som då och då  får mig att fälla tårar. Klandra mig inte för det. Man kan inte vara på topp alla dagar.

 

Jag gråter många gånger gånger på avstånd, när jag tror att ingen annan ser. Som till exempel när jag sitter med blicken ner i en bänkrad i en kyrka på ett dop. Eller som när jag vid andra högtidliga tillfällen blivit ombedd att hålla tal eller läsa en dikt och jag liksom får svälja gråten för att kunna avsluta de sista meningarna. Det blir alltid pannkaka. Det slutar alltid med att jag står där glansig i ögonen och rosig om kinderna.

 

Jag gråter när jag får träffa min bästa väns tvådagars bebis på BB. Såklart biter jag ihop, hela vägen till BB. Skärp dig nu. Le och skratta när du får hålla henne. Men snälla gråt inte. Inte den här gången. Också. Och så räcker det med att min vän uppenbarar sig i hisshallen med sin lilla och så bryter jag ihop. Igen.

 

Ja. Jag är en sån som gråter i princip varje dag. Av olika anledningar. Och med det här vill jag faktiskt göra en hyllning till gråten.

 

En eloge!

 

För när alla andra säger att du är ett psykbryt som gråter. Att du är svag som visar känslor och inte kan behärska dig. Då menar jag tvärtom att du är stark. Och modig. Den som gråter är ett föredöme för andra. Det är starkt att känna och våga visa det. Alla kan inte alla gånger hantera det. Någon kanske blir direkt generad (förmodligen den som aldrig själv gråter).

 

Men jag tror på allvar att hade vi alla vågat gråta lite mer. Kanske inte varje dag som jag. Men ändå. Vågat gråta när man faktiskt bara vill släppa på spärren och gråta ut och inte bita ihop. Hade fler haft mod nog till det så hade vi kunnat undgå flera av dessa omkringvandrande bomber som bara tickar och väntar på att få ett tillfälle att explodera. För dom gör ju det till slut. Exploderar alltså. Och det är då det blir så otrevligt. När alla känslor bara blir till ett blurr av hat som bara svämmar över. Som till exempel efter tjejernas match mot Danmark. Lite gråt, styrka och mod fixar biffen. Och ovanstående hade aldrig inträffat.

 

Det är min teori.

 

Och tills gemene man når den insikten så gråter jag för dom.

Också.