Det handlade alltid om tjejerna
Jag skrev om det för några dagar sedan i min status på FB och har inte kunnat släppa det riktigt.
Något jag har svårt för är när en person helt indiskret granskar en från topp till tå för att läsa av vad man har på sig. Och så stannar den vandrande blicken för en stund vid min hand. Se där ja, ring på fingret. Hon är gift också.
Det är så jäkla smaklöst. Och fult. Och det förekommer överallt i alla möjliga situationer.
Det är vidrigt när en man granskar en kvinna med uppenbara, obehagliga och nedsättande blickar men jag tycker personligen att det är snäppet vidrigare att som kvinna bli granskad av en annan kvinna på det här viset.
Hur sorgligt det än må låta så har jag vid 33 års ålder lärt mig att inte se tråkiga gubbar som vill ha uppmärksamhet. Dessutom har de helt andra motiv än vad jag försöker skriva om här.
Att få nedlåtande blickar av en kvinna sårar mig mycket mer och stannar uppenbarligen kvar hos mig mycket längre. Jag tar helt enkelt illa vid mig på ett helt annat sätt. Plötsligt är jag 15 igen med ett superkasst självförtroende och alldeles för stora skor.
Ska inte vi kvinnor hålla ihop? Det snackas ju alltid om det. Systerskap och att kämpa tillsammans, för sitt eget kön. Ibland tycker jag att vi tjejer är minst lika bra på att göra precis tvärtom. Att kämpa mot varandra. Jag har alltid varit väldigt tjejig eller hur man nu uttrycker det. Mina närmsta vänner är tjejkompisar och så har det varit ganska länge men jag minns en tid i grundskolan, någonstans i mellanstadiet, när jag inte orkade. Jag gick i en tjejdominerad klass med mycket grupperingar och med det följde såväl intriger som en hel del skitsnack. Ett klassiskt fenomen, inte bara i klassrummet utan i många andra miljöer. Jag minns att det var så mycket enklare med killarna. Inget tjafs. Ingen konflikt. Inte dessa granskande blickar. Inte på samma sätt iallafall. När man var med killarna behövde man aldrig tänka på vad man hade på sig. För de brydde sig inte. De ville ju bara hänga. Och så är det väl idag i vuxenlivet också. Egentligen.
Taskiga blickar, viskningar och skitsnack i allmänhet är det ju inte killarna som roar sig med. Inte i samma utsträckning iallafall. Mitt sviktande självförtroende som jag kämpat med sedan skolåren bottnade aldrig i vad killarna på skolan tyckte och tänkte. Det handlade alltid om tjejerna.
Det finns såklart inte en feminist i världen som tycker som jag men ibland känns det som värsta bullshiten. Det här med att kvinnor kan och tillsammans är vi starka. Det är ändå 15 år sedan jag gick i skolan men det känns inte som att mycket har hänt på den fronten. Tjejerna har inte blivit snällare mot varandra. Varken i skolan eller i arbetslivet. Det hänger liksom med, hela livet.
Det kommer att ta ett tag innan jag kan skaka av mig den där kvinnan som jag mötte för några dagar sedan. Som dessutom var nästan dubbelt så gammal som jag. Som borde vetat bättre. Som borde förstått för längesen att vi kvinnor, systrar, mödrar och döttrar ska hålla ihop.
Det kommer ta ett tag.
Och det stör mig.
Kommentarer
Postat av: Lotta
Nästa gång vi träffas ska jag berätta vad som händer i omklädningsrummet och i duchen efter en fotbollsträning eller match. Kram Louise du är ju så fin och jag förstår inte dina tankar.
Svar:
LucyVida
Trackback
