Pride (in the name of love)

Ja vi har haft en riktig skitvecka. Det har varit sura och ledsna miner hos samtliga familjemedlemmar. Ibland har jag inte kunnat låta bli att undra vem det är som stulit min bebis och gett mig den här istället? Men mitt i all kaos, panik och gråt är jag ändå världens stoltaste mamma. Trots att jag tvivlar på mig själv och min roll som förälder då och då och trots att allt känns hopplöst ibland så gör Love mig stolt och lycklig.

Ungen kan vara hur less som helst på mig och jag på honom. Så packar jag ner honom i vagnen för att gå ut. Tack och lov är det fortfarande ett moment som gör honom glad, lugn och som ger honom den sömn han behöver. Våra långpromenader är verkligen våra bästa stunder tillsammans just nu. Sådär traskar vi på, en stressad mamma som försöker varva ner med en unge i vagnen som ser lätt trumpen ut. Och det som är så roligt med Love är hans fantastiska lilla personlighet och hur hans humör kan vända i ett ögonblick. Vem har han det ifrån, måntro?

Det händer ju att man börjar prata med en och annan äldre herre eller dam när man är ute och går nuförtiden. Oftast byts bara några rader om vädret eller så skojas det om vilken som går bäst, vagnen eller rullatorn! Många skiner upp bara av ett litet hej och jag tycker det är så mysigt. Ända sedan jag jobbade i charken på Hemköp så har jag älskat att snicksnacka med våra söta damer och farbröder. Och till min förtjusning har jag upptäckt att Love är likadan. Han är så generös med sina leenden och flirtar hejvilt med alla som tar sig tid att titta ner i vagnen och prata lite med honom. Jag vet inte om ni vet hur mycket ett leende från en sådan liten person kan betyda för en äldre och kanske lite ensam människa. Jag kan berätta att det betyder väldigt mycket. Man ser det i ögonen. Vikten av att bli bekräftad som människa.

Så trots att vi har våra skitdagar, jag och Love så är det många gånger helt ok. Han får vara hur less som helst på mig. Det bekommer mig inte det minsta när jag ser hur glad och go han kan vara mot andra människor och främst våra gamla. Det känns på något vis som en slags belöning för allt jobb och gnäll.

Så ja, vi traskar på. En något trött men ack så stolt och lycklig mamma med Love, den lilla världsmedborgaren, i vagnen.
Vilket team vi är!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0