LucyVida

Nyförlovad. Glad. Mitt uppe i bröllopsplaner och lyckorus.

Mitt uppe i livet.

 

För snart tre år sedan satt jag på kontoret hos min gynekolog och hade just lämnat ett cellprov. Hon var ny, för mig, och jag berättade om min rädsla. Hur livrädd jag var för sjukhus, sjukdomar, cancer. Ja allt sånt som rör döden enligt mina erfarenheter och perspektiv. "Men det är säkert inget. Ditt prov är säkert helt ok. Skulle det visa något annat så ringer vi alltid innan beskedet når dig via post", sa hon.

 

Jag glömmer aldrig dessa ord och jag glömmer aldrig den fredagen jag kom hem efter jobb. Det var kväll och där låg ett brev med posten från min gynekologmottagning. Hjärtat bankade lite snabbare men jag tänkte att eftersom de inte ringt så var väl cellprovet såklart negativt. För en kort sekund kände jag mig trygg i det.

Det som stod att läsa i brevet raserade den känslan fortare än kvickt.

...och provsvaret visar på måttliga cellförändringar... stod det.

Min hjärna läste cancer, cancer, cancer.

Det var fredagkväll. Mottagningen som jag går till var stängd för några timmar sedan. Det fanns ingen jag kunde ringa till. Ingen att konsultera. Ingen jag kunde prata med.

Det var ju helg nu och dags för fredagsmys med pojkvännen och blivande mannen! Typ.

Men inte för mig. Jag googlade cellförändringar hela kvällen. Dödförklarade mig själv och mina drömmar om barn när jag läst alla historier jag kommit över och sen blev hela helgen till en gråtfest.

 

Och i mitt huvud ekade hela tiden men hon sa ju att hon skulle ringa..

På torsdag är det två veckor sedan man upptäckte ett lågt blodvärde i min kropp och jag blev ombedd att lämna fler prover för att utreda orsaken. "Jag ringer dig oavsett" sa läkaren när jag ställt tusen frågor om vad det kunde vara och hur allvarligt är det här egentligen. Är jag sjuk? frågar jag. "Vi ringer när vi fått provsvaren. Lämnar du provet på torsdag ringer jag dig förmodligen på fredag", sa hon.

 

Idag har det gått två veckor. Inget samtal.

Jag ringde själv imorse och fick prata med en sköterska. "Jag kan se att ditt värde fortfarande ligger under snittet". Vill du att jag ska be läkaren att ringa dig på tisdag?" säger sköterskan.

Det är tisdag idag.

 

"Menar du nästa tisdag?" frågar jag.

"Ja just det. Hon är inte här innan dess", får jag till svar.

 

"Gör du så", svarar jag tyst.

 

Jag vet situationen inom sjukvården. Jag förstår att tiden inte räcker till. Jag har allra största respekt och förståelse för att fokus läggs där det desperat krävs och inte ens då är det tillräckligt. För mig är alla de som jobbar inom vården, som ORKAR jobba inom vården, de enda sanna hjältarna vi har i samhället. Dom som räddar liv och som gör allt som står i deras makt. Det ligger något gudomligt över det tycker jag.

 

Och mitt case är ingenting jämfört med många andras.

Men snälla, snälla. Säg inte att ni ska ringa om ni inte kommer att göra det.

Jag är alltid öppen som ett sår de få gånger jag vågar mig till en vårdcentral eller min gynmottagning. Jag lägger alltid alla kort på bordet. Jag lämnar över mitt hjärta helt till personen som sitter mittemot. Det spelar ingen roll om vi träffats förut, om det är en ny kontakt eller huruvida kemin stämmer oss emellan. Jag förklarar ALLTID min rädsla. Om man då i förtroende lovar att man ska ringa innan ett besked anländer som inte är helt ok eller bara lovar att ringa oavsett. Jag ber snälla. Gör då det. Bara som ett litet bevis på medmänsklig respekt.

 

Alla dessa incidenter och uteblivna samtal som kan upplevas som ingenting för andra blir väldigt stora för någon som jag. Och det förstör mycket.

Väldigt mycket.

 

Det var bara det.