LucyVida

Hela det här året som nu gått har jag följt träden utanför vårt hus. Dom har varit min utsikt från vardagsrummet varje gång jag somnat Love i vagnen inomhus och det har ju blivit några gånger nu. Pojken älskar fortfarande att sova.

 

Jag har sett dom gå från gröngula som de är nu till orangeröda och sen helt nakna. Därefter kom 2013 och efter ett par månader började jag se knopparna igen och sedan den älskade och efterlängtade grönskan när de äntligen slog ut inför sommaren. Som allra bäst trivs jag när de är sådär gröna och heltäckande som på sommaren. Då känns det som att vi är omgivna av en hel skog. En oas mitt i stan och det är mysigt. Men som allra vackrast är de faktiskt nu när de går mot varmare färger och aldrig annars men just i år följs det av en viss ångest. Jag som älskar hösten. Min favorit. Och så fick jag en höstpojke. Livet är snällt.

 

Men för varje löv som singlar ner kommer jag ett steg närmre jobbet och det medför viss stress, ångest och flera tårar. För när träden till slut är helt nakna och himlen helt grå. Då vet jag att det är dags att börja jobba igen. Min bubbla med Love smäller då till ett poff, och upplöses. Därför njuter jag inte av min höst såsom jag brukar.

 

Men så kom jag på att för varje löv som faller så kommer vi även ett steg närmre till julen, som jag älskar. Och tänk, i år kanske Love kan gå när det är julafton. Han kanske kan tulta fram och hämta paketen själv av tomten. Om han vågar. Jag är övertygad om att det kommer att bli den bästa julen sedan jag själv var liten.

 

För varje löv som faller kommer jag även närmre en knoppande vår. De måste ju falla av för att kunna bli sådär gröna och fina igen som jag också vill ha dom. Och våren och sommaren längtar jag också ihjäl mig till för då kommer jag bara att jobba deltid. Då blir det massor av Lovetid. Jag är så tacksam att vi klarar oss på en hel lön och en halv. Det kommer inte att bli lätt men vi vet att vi klarar det och tiden med Love är det enda som spelar någon roll just nu. Nu behöver han oss som mest rent fysiskt och kanske gäller det för oss som föräldrar också. Det kommer att komma en tid när vår fysiska närvaro är viktig för honom men när den även fylls ut av annat viktigt som kompisar, fritidsintressen, egentid. Ja vad som. Det enda som spelar någon roll just nu är nuet och jag är glad att jag kan ha full kontroll över det. Just nu.

 

Men så ja, ibland när jag står här och drar vagnen och ser på mina träd så fäller jag ändå en och annan tår för att det stressar mig. Har de inte blivit ännu lite naknare sedan sist?

Då måste jag tänka på allt bra som faktiskt också kommer med nakna träd.

Man vill ju mer än bara överleva. Och jag kan inte komma på något annat sätt att leva just nu.

Det är nog bra för mig.