LucyVida

Det kanske är skruvat. Naivt till och med.

Men jag har alltid velat ha allt det där. Det där som jag inte hade när jag växte upp.

Kärnfamilj. Två föräldrar. Och en hund. Jag ville ha en sån där Lady, i Lady & Lufsen.

Men jag hade nöjt mig med en tax.

 

Du förstår, allt hade varit så mycket enklare då.

Och som barn gillar man enkelt. Och svart eller vitt. Att kunna svara ja eller nej när någon frågar.

Ibland känns det som att mitt liv alltid varit ett enda långt försvarstal.

Att behöva försvara och förklara saker. Saker som man som barn inte alla gånger förstår. Saker som vuxna inte kan förklara för sina barn.

 

Jag bryr mig inte om vad andra säger.

Det är alltid barnen som kommer i kläm. Alltid när vuxna och vuxnas beslut är inblandade.

 

Kanske och förhoppningsvis är det då så att man som barn lär av sina föräldrars misstag. Eller så går man i samma fotspår, följer samma mönster och hamnar i samma fällor som de tidigare.

Valet och ansvaret vad gäller mitt eget liv är mitt och enbart mitt. Och jag har alltid vetat att jag vill leva annorlunda. Göra annorlunda för mig själv, mina maybebabies och min eventuella hund.

 

Det här är inte en pekpinne riktad åt mina föräldrar.

Nåväl, inte helhjärtat iallafall.

 

Hade jag växt upp som curlingbarn med silversked i mun hade jag kanske inte utvecklat mitt driv, min hunger, min vilja, envishet och kärlek till att förändra det som inte fungerar och göra saker annorlunda. Kanske till och med bättre. Jag hade förmodligen aldrig blivit så bra på att ta hand om mig själv, min egen ekonomi och få en vardag och tillvaro som fungerar självständigt på egen hand. Något som verkar vara nog så svårt för flera unga idag där föräldrarna många gånger fixar biffen, eller jobbet, eller lägenheten utan att man själv behöver dra ett strå till stacken.

 

Jag kan ta hand om mig själv. Min mamma lärde mig allt om det och att aldrig göra mig beroende av någon annan. Och för det är jag väldigt tacksam.

 

Men ändå så kommer jag aldrig ifrån barnet i mig. Du vet det där barnet som i skolan förväntades rita de där teckningarna på familjen, den där förbaskade hunden, huset och hela stora familjeidyllen i alla regnbågens glada färger. Tänk att något så simpelt och så Svensson en gång varit en dröm.

Som barn var det länge hela min värld.

Drömvärld.

 

Det skulle vara enkelt. Inga frågor tack. Man ville inte sticka ut.

 

Allt det där som jag i motsatt riktning söker som vuxen.

Inte för enkelt, gärna lite svårt. Frågor på det? Det är ok att vara annorlunda.

Resultatet av min barndom.

 

Kanske är det det som kallas att växa upp.

 

Oavsett så är min strävan och ambition att göra det så enkelt som möjligt för Love. Och då menar jag naturligtvis inte ur ett curlingperspektiv. Jag kommer att ta med alla goda och glittriga ting som jag fått lära och ärva av mina förebilder som barn. Och jag är övertygad om att Micke kommer att göra detsamma. Kvar blir sedan två vuxna. Två föräldrar, som alltid och så länge tiden är på vår sida, kommer att följa och stötta Love så mycket han bara vill och tillåter oss. Enade eller isär, det vet bara stjärnorna. Dock ständigt närvarande.

 

Närvarande.

 

Ansvaret bär jag och Micke. Aldrig Love.

Enklare än så blir det inte. Svårare än så ska det inte behöva vara.

 

Det är klart. En hund blir det kanske aldrig.

Men kanske en undulat, om några år. Eller ett marsvin till.