Att vara mamma. Herrejisses alltså. Ibland stressar det mig så mycket att det dödar mig. Jag vet inte hur jag ska lägga fram det här för att det inte ska bli fel eller missuppfattas men jag gör ett försök. Mammor idag, är så sjukt medvetna och pålästa inom alla områden när det kommer till att välja och göra rätt val för sitt barn. Och här kommer första missförstå mig rätt när jag säger det för jag tycker att det är helt fantastiskt. Och det är ju så det ska vara i en perfekt värld. Och man vill ju bara och enbart det bästa för sitt barn. Men sedan finns det såna som jag smutsar ner denna illusion. Som inte är så påläst som man bör vara. Och även fast jag kanske är medveten om vissa saker så väljer jag medvetet fel val ändå.
Jag tänkte rada upp några ständiga medvetna fails som pågår i vårt hem och liv. Blunda om du vill eller skumläs lite diagonalt med ett halvt öga för här kommer de och det är inte vackert:
- I vår hyresrätt finns det giftiga plastmattor
- Överhuvudtaget finns det mycket plastgrejer. Love har alltid fått leka med plastleksaker och dricker även sin välling och tidigare sin ersättning ur plastnappflaska
- Förra sommaren smorde jag in Love i solkräm från Apoteket (Jag köpte krämen i "god tro". Jag menar, om man inte kan köpa en vettig solkräm på Apoteket, vad är då meningen med en verksamhet som Apoteket? Big fail är dock att jag fortsatte använda den hela sommaren ut även när någon gjort mig medveten om mitt dåliga val)
- Vi erbjuder inte Love enbart lagad mat utan även burkmat fortfarande
- Love går på en förskola som inte har egen kock. De får sin mat hämtad från ett cateringställe varje dag
- När Love hade som värst hosta för ett par veckor sedan stod jag inte ut med att höra honom kippa efter andan i sina hosttacker utan gav honom hostmedicin på natten för att han skulle få sova någorlunda
Jag tror att jag kan fortsätta i evighet. Om hur vi försöker tänka ekologiskt i all mat men lyckas inte fullt ut. Knappast. Och om hur jag är osäker på huruvida jag klär honom rätt när det är varmt eller kallt. Har han tillräckligt mycket på sig? Eller har han kanske för mycket på sig? Är skorna fotriktiga? Vi köpte ju inga dyra eller erkända varianter sist. Bara enkla gympadojor från Skopunkten.
Det räcker att jag ströläser en mammatidning, en mammablogg eller mammatråd på nätet så sprängs mitt huvud i bitar. Och det är tveklöst allra bästa sättet att trycka ner mig själv i skorna. Då känner jag mig som den sämsta mamman i världen. För hur ska man kunna förlåta sig själv om det visar sig att Love utvecklar någon hemsk sjukdom, typ cancer, i framtiden. Var det för att jag gav honom barnmat på burk med alla dess tillsatser, när han var liten? Eller var det plastnappflaskans fel? Eller kunde jag inte påverkat det? Kommer jag någonsin få veta? Ja, jag blir paranoid från och till. Och det är säkert både dumdristigt och provocerande att jag skriver så öppet om mina medvetet dåliga val. Men ni vet hur det är när alla tankar snurrar runt och till slut inte får plats i huvudet och de måste få komma ut.
Trots alla vardagsmisstag så handlar ändå mitt största huvudbry om kärleken. Ger jag Love tillräckligt med kärlek och känner han det. Alltså verkligen känner han det och tar in det? Jag som alltid vill göra mer än tillräckligt. Jag som tycker tillräckligt är fjuttigt. När är det lite, tillräckligt, mycket och alldeles för mycket? Hur mäter vi det? Jag som vänder in och ut på mig själv vad gäller jobb och stress för att Love och jag ska vinna så mycket tid som möjligt tillsammans. Det kanske är helt fel egentligen. Tid, precis som allt annat uppskattas väl bäst i kvalitet och inte kvantitet. Gör jag Love lycklig? Eller skulle han rentav välja en annan mamma om vi stod där ett gäng, på rad.
Är det såhär det ska vara nu? Alla frågetecken. Alla felaktiga och rätta val. Allt checkas av och blir bedömt inte minst av mig själv, men även i andra mammors ögon. Särskilt de mammorna som alltid tycks göra rätt val för sina barn. Missförstå mig rätt när jag säger det. Jag är bara avundsjuk.
Att bli förälder är ta mig tusan så skört att man klarar sig inte undan den mjukaste handdisk utan att falla itu.
När jag låg där på BB och hade känt Love i sisådär tio minuter var jag övertygad. Fullständigt övertygad om att ger jag honom all kärlek som jag bara förmår och ännu mer så fixar sig resten och jag kände mig trygg och säker i det.
Jisses så naiv jag var.
Eller?
