LucyVida

Att flytta är lite som att göra slut med någon.

Som från ingenstans och helt plötsligt kommer man på sig själv med att tänka nej, jag är inte kär i dig längre. Eller så smyger sig känslan på, lite till en början och sedan lite mer och ännu mer tills man inser. Kanske har det gått så långt att man börjat spana in nya objekt på håll eller i värsta fall, rentav varit otrogen.

 

En sak är iallafall säker. Det är inte som förut.

 

Som när man flyttade in och allt var helt nytt. Den uppenbara och första förälskelsen. Åh, jag vill bara vara hemma och fixa och bada i mitt underbara badkar och vila ögonen på mina vackra element! Det är helt sant. När vi flyttade in i den här lägenheten hade det suttit elementskydd för våra element i säkert 40 år. När de avlägsnades var det som att finna en skatt. Dessa oldfashioned rundade element med en liten kopparkran på sidan. Och de såg helt nya ut. Jag var kär. Idag retar jag mig bara på dem. Allt damm som fastnar in emellan och som är omöjligt att komma åt. Så många gånger jag svurit. Kärleken blev ful. Idag finns den inte längre.

 

När man väl bestämt sig för att bryta upp. När nya kontrakt skrivits och en ny kärlek gjort entré. Först då ser man verkligen alla brister och skavanker som man kanske gjort allt för att dölja eller också inte. Kanske tyckte man till en början att det var charmigt med ett 50talskök. Äh, lite smuts här och där. Det fixar jag lätt som en plätt! Jag har ju ett grymt fint kök i original! Så lät det först. Men när man efter ett tag inser att all smuts inte går att städa bort hur man än kämpar så tröttnar man och ger upp. Och sen förra sommaren när mjölbaggarna gjorde entré och aldrig verkade vilja försvinna. Gud vad jag grät. Jag hade nått hopplöshetens sista hållplats. En förändring måste ske. Min kärlek till dig har tagit slut. Ungefär som att vara tillsammans med någon vars historia kan tyckas charmig och spännande i början men efter ett tag stör man sig bara. Kanske till och med äcklas man. Hinderna blir för stora. Man kommer helt enkelt inte över och förbi och relationen går i kras.

 

Och så en portion nostalgi förstås. Här har vi bott i tre år nu i vår. Det är inte särskilt lång tid. Ändå har allting hänt under dessa åren. Här har vi delat sorg. Det här kom att bli Vincents tredje och sista hem. Mitt älskade marsvin och vapendragare som följde mig troget i 5 år. Här blev han sjuk och gick bort. Sågspånen är nu helt borta men de dröjde kvar länge mellan träplankorna i vardagsrummet. I den här lägenheten har det planerats bröllop, firats möhippor och svensexor. Den här lägenheten var en vacker oktoberdag fylld med blommor och presenter när vi stegade in brunbrända och förälskade efter vår bröllopsresa.

 

I den här lägenheten har det skapats liv. Här gick vi från två till att bli tre, med Love som är alltings början. Kontoret blev förvisat ut i hallen (sjukt smart lösning om jag får säga det själv!) och ett barnrum tog vid. Här gick jag hela min graviditet och här satte min förlossning igång.

 

Nog finns det kärlek kvar. Kärlek som sitter i väggarna och som kommer att sitta kvar även efter att vi lämnat. Det är vårt avtryck. Och även fast jag just nu är innerligt trött på alla brister och fel och bara längtar tills vi får flytta in i vårt nya hem, vår nya kärlek, så vet jag att jag kommer att sakna den här 3:an på mitt eget lilla vis.

 

Jag kommer att fortsätta promenera hit med Love och kolla läget då och då. För visst är man allt lite nyfiken, när ens gamla flamma träffar någon ny? Hur kommer fönsterna att inredas? Gardiner, där ser man! Det hade aldrig vi. Och balkongen i blom! Det unnar jag dig verkligen, kära gamla lägenhet. Att någon med gröna fingrar flyttar in och skapar kärlek även på din balkong. Något som jag aldrig riktigt förmådde, eller lyckades med till 100%. Jag unnar dig någon bättre än jag. Någon som kan ta hand om dig bättre. Städa och hålla dig fin och ren. Jag gav nog upp för lätt antar jag. Men Micke, han gjorde iallafall så gott han kunde.

Kära gamla lägenhet, jag hoppas att kärleken hittar tillbaka till dig igen.

Precis som jag och min familj funnit kärleken på annat håll.

Tycker ändå att vi haft tre riktigt fina år tillsammans.

Det har varit kärlek och det har varit bråk och misströstan då och då.

Men vi gjorde iallafall så gott vi kunde.

Visst gjorde vi?